Die Duine Primary School

Skolor och utbildning är ständigt på tapeten i media. Klasskillnaderna är enorma. Av tradition sätter föräldrar som har råd sina barn i privatskolor där skolavgiften är upp till ZAR 30.000 per år (ZAR 1 = SEK 0.90). Andra skjutsar sina barn till statliga, före detta skolor för vita barn, s. k. Model C Schools, som också håller god standard. I övriga skolor kan standarden vara mycket låg. Allt oftare protesterar föräldrar och barn mot de dåliga förhållandena, mot otillräckliga klassrum med över 50 elever per klass, brist på bord och stolar och skolböcker.  Alltför många skolor har inte det allra nödvändigaste trots utbildningsdepartementets enorma budget. Alla har enligt lag rätt till fri skolgång, så i  förra veckan ställde frivilligorganisationen Equal Education regeringen inför rätta. Rättsprocessen innefattar finansministern och utbildningsministrar och andra ansvariga för grundutbildning i de 9 provinserna. 

Men det finns undantag, skolor som mot alla odds gör ett utmärkt arbete. Die Duine Primary School i Lotus River är en sådan. Efter mitt första besök där var jag helt tagen och mycket imponerad. Nu har jag varit där igen och fått veta ännu mer vad som pågår i denna till synes mycket enkla skola i barracker som skulle varit utbytta för många år sedan.

Men det har tagit många års idogt arbete, säger rektorn Margot Kiewit, en god vän sedan vår tid i kyrkans ungdomsverksamhet på 70-talet. I över 30 år har hon arbetat som lärare här och de senaste tolv åren också som rektor. På en av skolgårdarna mellan husen arbetar några män med att plantera buskar och blommor. I alla år har vi arbetat med ’insidan’ av skolan, säger hon, så nu är det dags att göra något åt  utsidan också.  De här två männen arbetar frivilligt åt oss. Men min dröm är att vi ska ha en helt ny skolbyggnad innan jag går i pension.

Vi går runt och jag får höra mer. Skolan har 800 barn från ’Grade’ 1 till 7, åldern varierar mellan 5 – 13 år; dessutom finns det en ettårig förskola kallad Grade R, samt en stor grupp små barn i 4-årsåldern. Det är verksamhet överallt. Ute på gräsmattan leker de allra minsta ledda av ett par vuxna. De här små barnen som hämtats från gatan bär alla skoluniform. Arbetslöshet och andra problem gör att många familjer inte fungerar och ingen bryr sig riktigt om barnen. Innan jag går får jag se ett rum fullt med paket med skolkläder som ska delas ut följande kväll. Föräldrar som inte har råd att köpa får komma och hämta.  Av skolans ca 30 lärare får 19 sin lön från Utbildningsdepartementet. De övriga betalar skolan själv. Det är också många föräldrar som hjälper till frivilligt. Om en lärare är sjuk t.ex. finns det föräldrar som ställer upp. Ett annat exempel är idrotten. Märkligt nog tog den nya ANC-regeringen bort fysisk träning i skolorna när den tillträdde för 17 år sedan. Margot påpekar att ganska snart märktes hur oroliga barnen började bli och disciplinen blev sämre. Vi vände oss till gymnasiet i området, säger hon, och frågade om någon elev, duktig i idrott, kunde tänka sig att hjälpa oss. Sedan dess har vi haft frivilliga idrottsledare. Han som har hand om idrotten nu har hjälpt oss i 6 år.  Vi tittar in i en större sal där gymnastik pågår. Alla barnen har vita shorts och T-shirt. Samma policy här. Barnen ska se likadana ut.

Dörrarna till alla klassrum vi passerar står öppna p. g. a. värmen. Där vi tittar in hälsar alla i korus. Barn vi möter i de öppna korridorerna hälsar också artigt. Om de inte gör det får de genast tillsägelse av en vuxen. Men stämningen är trevlig och positiv. Barnen är sedda och tränas medvetet i att lära sig umgås med vuxna, något vi nästan helt tappat bort i Sverige. Dörren till skolbiblioteket, och det var ju för biblioteket jag kommit, står också öppen och barn rör sig ut och in.  För ett år sedan pratade jag och Margot om betydelsen av skolbibliotek, och nu finns redan ett rum med bokhyllor längs väggarna, bord och stolar och inte så lite böcker, de flesta skänkta av föräldrar, men också från andra mer privilegierade skolor.  Där finns också nya böcker i klassuppsättningar som köpts för donerade pengar eller skolans bokanslag, som också ska räcka till biblioteksböcker. Dessutom finns där tre datorer som strikt används till att söka information. ’Bibliotekarien’ Naomi, också en mamma som erbjudit sig att hjälpa till, har egentligen ingen utbildning för detta, men hon är redan till god hjälp. Biblioteket är öppet hela dagen och många barn kommer in på rasterna för att läsa. Lärarna skickar grupper dit som får hjälp med ytterligare lästräning. För de med särskilda lässvårigheter finns en speciallärare.  Men biblioteket behöver bli katalogiserat och jag ger förslag på hur de ska gå vidare, vilket bibliotekssystem som är vanligt i skolor här och förslag på flera organisationer som donerar lämpliga böcker till skolbibliotek, t.ex. Equal Education och Biblionef. Att katalogsystemet Libwin kostar R10.000 verkar inte bekymra rektorn. Naomi, som inte vill göra annat än fortsätta arbeta med barnen här behöver utbildning. Redan går hon kurs på lördagarna i ’early childhood education’.

Innanför en annan öppen dörr finns en välutrustad datasal med säkert 20 nya datorer. Undervisning av en hel klass med 8-åringar pågår. Läraren, som också från början var en frivillig förälder, har fått utbildning och är nu anställd, och som assistent har hon en frivillig medhjälpare.

När jag undrar hur allt detta går ihop ekonomiskt, berättar Margot att hon dagen innan varit och fått en utmärkelse för att skolan har uppnått så bra resultat i matematik. Grade 3 (nioåringar) fick 90 % godkända elever vid en test. Utbildningsdepartementet har uppmärksammat skolans goda resultat. Det är ju så säger hon, att börjar det gå åt rätt håll så kommer stöd och hjälp på olika sätt. Datorerna är t.ex. skänkta från en irländsk organisation via provinsens utbildningsdepartement.  Igår hade vi besök av en organisation från Europa som vill stödja oss, säger hon. De hade blivit skickade hit. Tyvärr är det så att man gärna vill visa upp det som fungerar och inte det allra sämsta. Förmodligen var det den organisationen hon tänkte på, som skulle kunna betala för bibliotekssystemet. Men vi samlar också in mycket pengar själva genom olika program och basarer, påpekar hon, och fortsätter: När det nu går bra för oss så måste vi i vår tur dela med oss. Barnen måste lära sig att inte bara ta emot. Grade 3 och 4 har nyligen fått dela ut smörgåsar till väntande patienter och anhöriga vid de två närliggande sjukhusen. Många sitter där hela dagen utan mat. Alla fick ta med sig 1 rand hemifrån. Resten stod skolan för, och så fick alla hjälpa till att bre smörgåsar. Tillbaka i skolan arbetar vi vidare med det här projektet och barnen får besvara frågor om varför vi gör detta.

Vi har också adopterat skolan här intill som inte fungerar så väl. Jag upptäckte att allt fler föräldrar därifrån kom hit med sina barn. I det här fallet är det lärarna som delar med sig av sina undervisningsmetoder och inspirerar lärarna i den andra skolan. När vi fick 90 %  i matematik i Grade 3 så fick den skolan  83%. De hade ökat från 23 % godkända och utbildningsdepartementet ville veta hemligheten.

Innan jag lämnar skolan är det lunchtid och klassvis får alla barnen hämta en talrik ris och kött och ett äpple. Egentligen är endast hälften berättigade till ett mål mat, men det går inte att bara ge vissa barn. En del får också gröt på morgonen när de kommer. Vi har många barn, från  ’informal settlements’, barn till fattiga farmarbetare eller arbetslösa, som är undernärda. Maten lagas av två kvinnor i ett vanligt rum i ett par jättegrytor på gasspis.

Och så får jag höra den glada nyheten som inte ens personalen ännu fått veta. Av de 22 nya skolor som ska byggas inom en snar framtid i provinsen är vi en av dem, säger Margot och lyser av glädje, fast egentligen borde de bygga många, många fler.