Nya gatunamn

NY1 är huvudgatan i Gugulethu. Den sträcker sig rakt genom hela förorten och trafiken slingrar sig långsamt fram. Människor korsar oupphörligen gatan och ett stort antal taxibilar, ofta stora, gamla plåtlådor, i folkmun kallade cockroaches (kackelackor), stannar var som helst för att ta upp nya passagerare. Mer än 100 gator är kallade NY med ett nummer efter och är en rest från apartheidtiden, då svarta människor tvångsförflyttades till helt nya område på 50- och 60-talet. NY står för ”native yard” och anses kränkande av myndigheterna, som nu tycker att det är hög tid, 18 år efter befrielsen, att ändra dessa namn. 

Den här gatan och många andra delar av Gugulethu håller på att byta skepnad. Nya hus byggs och de gamla små ”skolådorna” till hus byggs ut, träd har planterats längs hela gatan och ett nytt shoppingcenter har invigts.

Men det är inte alla som vill byta, t.ex. till namn på personer som har utmärkt sig i kampen, till historiska händelser eller kulturella och traditionella händelser. I debatten i media är det röster som hellre vill behålla det gamla namnet. De vet vad NY betyder, men är vana efter många år att ha sin adress och oroar sig nu över att vänja sig vid ett nytt namn och vad som kan hända med deras post.

Den stora motorvägen in till Cape Town heter numera Nelson Mandela Boulevard, och gatan som fortsätter förbi Cape Town Stadium har uppkallats efter Helen Susman, som var en orädd och outtröttlig politisk motståndare i många år under apartheidtiden och då en av få kvinnor i parlamentet. 

Ett gatunamn som jag genast tänkte på när man började tala om ändring är Hendrik Verwoerd Drive. Vem vill bo längs en gata som fått namn efter ingenjören till apartheid, en holländare som var premiärminister på 50-talet och senare blev skjuten till döds i en av parlamentets korridorer. Men inte alla längs den breda avenyn i de rika stadsdelarna i norr dit afrikanderna flyttat, vill byta. "Den mannen betydde mycket för landet", anser en del. 

Märkligt var det när vi för 10 år sedan var på väg att besöka Beyers och Ilse Naudé i Northcliff i Johannesburg och befann oss körande på en bred gata vid namn Beyers Naudé Drive. Vi blev tvungna att stanna och ta ett kort på gatuskylten. I det här fallet var det en betydelsefull och modig man som blivit hedrad, men det är inte alltid så. En park här i utkanten av stan’ har namn efter en frihetskämpe som idag är en mycket rik affärsman. Det är nog klokt att vänta till personen ”passed on”, som man säger här i Sydafrika. 

Stella, Mercy och Martha – studenter från Kenya

Stella, Mercy Wangui och Martha är tre framåt tjejer från Kenya som gett sig till Sydafrika för högre studier. De är några av en lång rad studenter som varit assistenter i biblioteket där jag arbetat. Jobbar man ihop så hinner man lära känna varandra ganska väl.

Jag mötte nyligen Stella igen på trappan till ’Student Centre’. ’På onsdag åker jag hem till Kenya för att söka jobb’, sa hon. ’Jag är trött på Sydafrika och längtar hem. Det är lugnt i Kenya nu, och här är det så svårt för oss utlänningar att få jobb’. Jag minns henne som en snabbtänkt, duktig och lite reserverad person.  Sedan dess har hon hunnit bli klar med sin master examen i utvecklingsstudier och sedan haft jobb som forskarassistent. När jag berättade för en annan student att jag mött henne, fick jag höra att hon inte berättat hela sanningen. Stella hade inte fått förlängt visum. Och det är sant att Sydafrika har skärpt reglerna. För att som utlänning få arbetstillstånd måste man ha en utbildning som det är brist på här. Och det är lätt att förstå, att med så hög arbetslöshet, mellan 40-60 %, mellan 18 och 35 år 73 % (The Big Issue, 30 March – 20 April 2012), måste man först tänka på landets medborgare. Sydafrika gör ändå väldigt mycket för övriga Afrika genom att ta emot flyktingar från många olika länder där det är konflikter och krig. Bara från Zimbabwe finns långt över 3 miljoner. Vad som är svårare att förstå är att de vägrat förlänga visum för studenter som är halvvägs i sina studier. Detta hände nyligen vid University of Limpopo, där polisen hämtade zimbabwiska studenter och släppte av dem vid gränsen. 

Mercy Wangui tog sin masterexamen i förra veckan, då det var ’graduation’ . Det har tagit lång tid för henne att bli klar, men det är inte enbart hennes fel. Hon har råkat ut för problem med handledare, vilket inte är så ovanligt. Den första bytte fakultet och ville inte fortsätta med de studenter han hade. Den hon sedan så småningom fick har varit alltför upptagen och under långa tider varit oanträffbar.  Hennes avhandling är en studie av ‘Institute for Healing of Memories’ och hur de arbetar med människors helande i olika grupper i det sydafrikanska samhället. När Mercys kurs i freds- och konfliktstudier fick möjlighet att delta under ett veckoslut och också träffa Father Michael Lapsley, som leder institutet, blev hon så fascinerad av denna metod att hon ville skriva om den och sedan ta med sig den kunskapen hem till Kenya.

Mercy är yngst i en familj med 5 flickor och några pojkar. Alla fem flickorna har fått utbildning trots att deras far ansåg att bara pojkarna behövde det. ’Mamma gick då med i en grupp med kvinnor från vår församling i den katolska kyrkan, som vi tillhör, och tillsammans har dessa kvinnor gett utbilding till alla sina döttrar’, berättade Mercy för mig. Tillsammans hjälptes de åt att betala utbildningen för den ena dottern efter den andra genom att sälja varor på marknaden. Mercy har systrar som är lärare och en av dem alldeles nybliven sjuksköterska.  

Martha, just nu inne på andra året av sin masterstudier i ’public administration’, är förlovad med Darlington från Zimbabwe sedan flera år. Så fort de lyckats resa hem till sina respektive familjer och presenterat varandra vill de gifta sig. Men det är många problem på vägen för dem. Martha fick vänta ett helt år för att få sitt ’study permit’ förnyat. Det är vanligt att studenter får vänta så länge. Och så länge man inte har upphållstillstånd går det inte att tillfälligt lämna landet. Darlington, som nu är registrerad för doktorandstudier och samtidigt är en mycket uppskattad lärare i engelska i ett gymnasium i Kayelitsha, nekades förnyat tillstånd av obegriplig anledning. Bl. a. rektorn på skolan där han arbetar har protesterat. Darlington ville göra ett uppehåll med sin undervisning för ett par år sedan och koncentrera sig på studierna, men rektorn släppte honom inte. Genom att spela teater med sina elever tränar han dem också i engelska. De har nu blivit så erfarna och kända att de får framträda offentligt. Bl. a. har de spelat på Baxter Theater en av de stora teatrarna i Kapstaden. Återigen missar jag dem den 15 april då de ska spela i Green Point Park, där det alltid är mycket människor en söndageftermiddag. Många av dessa elever går vidare till högre studier. Med stöd och protester från olika håll har han nu fått sitt arbetstillstånd, men väntar på en hel årslön som inte kunde betalas ut för att han inte hade upphållstillstånd. Till nästa år vet de inte var de kommer att befinna sig. Martha kommer att vara klar med sin examen och Darlington hoppas på ett stipendium för att kunna studera vidare någonstans i världen. När jag en gång frågade dem i vilket land de planerar att slå sig ner, svarade de att de kan bo i vilket afrikanskt land som helst bara det är lugnt och en framtid för deras barn de hoppas få. 

För några år sedan var dessa tre kvinnliga studenter ganska så uppgivna när det gällde deras eget land och utbildade kvinnors möjlighet där. ’Vårt land är väldigt patriarkalt och leds av äldre män som inte vill släppa in oss kvinnor’, sa de.  Men Kenya idag gör stora framsteg, så man får hoppas att det också sker förändring i genderfrågor och att unga framåt kvinnor som Mercy Wangui, Martha och Stella får vara med och förändra.

Die Duine Primary School

Skolor och utbildning är ständigt på tapeten i media. Klasskillnaderna är enorma. Av tradition sätter föräldrar som har råd sina barn i privatskolor där skolavgiften är upp till ZAR 30.000 per år (ZAR 1 = SEK 0.90). Andra skjutsar sina barn till statliga, före detta skolor för vita barn, s. k. Model C Schools, som också håller god standard. I övriga skolor kan standarden vara mycket låg. Allt oftare protesterar föräldrar och barn mot de dåliga förhållandena, mot otillräckliga klassrum med över 50 elever per klass, brist på bord och stolar och skolböcker.  Alltför många skolor har inte det allra nödvändigaste trots utbildningsdepartementets enorma budget. Alla har enligt lag rätt till fri skolgång, så i  förra veckan ställde frivilligorganisationen Equal Education regeringen inför rätta. Rättsprocessen innefattar finansministern och utbildningsministrar och andra ansvariga för grundutbildning i de 9 provinserna. 

Men det finns undantag, skolor som mot alla odds gör ett utmärkt arbete. Die Duine Primary School i Lotus River är en sådan. Efter mitt första besök där var jag helt tagen och mycket imponerad. Nu har jag varit där igen och fått veta ännu mer vad som pågår i denna till synes mycket enkla skola i barracker som skulle varit utbytta för många år sedan.

Men det har tagit många års idogt arbete, säger rektorn Margot Kiewit, en god vän sedan vår tid i kyrkans ungdomsverksamhet på 70-talet. I över 30 år har hon arbetat som lärare här och de senaste tolv åren också som rektor. På en av skolgårdarna mellan husen arbetar några män med att plantera buskar och blommor. I alla år har vi arbetat med ’insidan’ av skolan, säger hon, så nu är det dags att göra något åt  utsidan också.  De här två männen arbetar frivilligt åt oss. Men min dröm är att vi ska ha en helt ny skolbyggnad innan jag går i pension.

Vi går runt och jag får höra mer. Skolan har 800 barn från ’Grade’ 1 till 7, åldern varierar mellan 5 – 13 år; dessutom finns det en ettårig förskola kallad Grade R, samt en stor grupp små barn i 4-årsåldern. Det är verksamhet överallt. Ute på gräsmattan leker de allra minsta ledda av ett par vuxna. De här små barnen som hämtats från gatan bär alla skoluniform. Arbetslöshet och andra problem gör att många familjer inte fungerar och ingen bryr sig riktigt om barnen. Innan jag går får jag se ett rum fullt med paket med skolkläder som ska delas ut följande kväll. Föräldrar som inte har råd att köpa får komma och hämta.  Av skolans ca 30 lärare får 19 sin lön från Utbildningsdepartementet. De övriga betalar skolan själv. Det är också många föräldrar som hjälper till frivilligt. Om en lärare är sjuk t.ex. finns det föräldrar som ställer upp. Ett annat exempel är idrotten. Märkligt nog tog den nya ANC-regeringen bort fysisk träning i skolorna när den tillträdde för 17 år sedan. Margot påpekar att ganska snart märktes hur oroliga barnen började bli och disciplinen blev sämre. Vi vände oss till gymnasiet i området, säger hon, och frågade om någon elev, duktig i idrott, kunde tänka sig att hjälpa oss. Sedan dess har vi haft frivilliga idrottsledare. Han som har hand om idrotten nu har hjälpt oss i 6 år.  Vi tittar in i en större sal där gymnastik pågår. Alla barnen har vita shorts och T-shirt. Samma policy här. Barnen ska se likadana ut.

Dörrarna till alla klassrum vi passerar står öppna p. g. a. värmen. Där vi tittar in hälsar alla i korus. Barn vi möter i de öppna korridorerna hälsar också artigt. Om de inte gör det får de genast tillsägelse av en vuxen. Men stämningen är trevlig och positiv. Barnen är sedda och tränas medvetet i att lära sig umgås med vuxna, något vi nästan helt tappat bort i Sverige. Dörren till skolbiblioteket, och det var ju för biblioteket jag kommit, står också öppen och barn rör sig ut och in.  För ett år sedan pratade jag och Margot om betydelsen av skolbibliotek, och nu finns redan ett rum med bokhyllor längs väggarna, bord och stolar och inte så lite böcker, de flesta skänkta av föräldrar, men också från andra mer privilegierade skolor.  Där finns också nya böcker i klassuppsättningar som köpts för donerade pengar eller skolans bokanslag, som också ska räcka till biblioteksböcker. Dessutom finns där tre datorer som strikt används till att söka information. ’Bibliotekarien’ Naomi, också en mamma som erbjudit sig att hjälpa till, har egentligen ingen utbildning för detta, men hon är redan till god hjälp. Biblioteket är öppet hela dagen och många barn kommer in på rasterna för att läsa. Lärarna skickar grupper dit som får hjälp med ytterligare lästräning. För de med särskilda lässvårigheter finns en speciallärare.  Men biblioteket behöver bli katalogiserat och jag ger förslag på hur de ska gå vidare, vilket bibliotekssystem som är vanligt i skolor här och förslag på flera organisationer som donerar lämpliga böcker till skolbibliotek, t.ex. Equal Education och Biblionef. Att katalogsystemet Libwin kostar R10.000 verkar inte bekymra rektorn. Naomi, som inte vill göra annat än fortsätta arbeta med barnen här behöver utbildning. Redan går hon kurs på lördagarna i ’early childhood education’.

Innanför en annan öppen dörr finns en välutrustad datasal med säkert 20 nya datorer. Undervisning av en hel klass med 8-åringar pågår. Läraren, som också från början var en frivillig förälder, har fått utbildning och är nu anställd, och som assistent har hon en frivillig medhjälpare.

När jag undrar hur allt detta går ihop ekonomiskt, berättar Margot att hon dagen innan varit och fått en utmärkelse för att skolan har uppnått så bra resultat i matematik. Grade 3 (nioåringar) fick 90 % godkända elever vid en test. Utbildningsdepartementet har uppmärksammat skolans goda resultat. Det är ju så säger hon, att börjar det gå åt rätt håll så kommer stöd och hjälp på olika sätt. Datorerna är t.ex. skänkta från en irländsk organisation via provinsens utbildningsdepartement.  Igår hade vi besök av en organisation från Europa som vill stödja oss, säger hon. De hade blivit skickade hit. Tyvärr är det så att man gärna vill visa upp det som fungerar och inte det allra sämsta. Förmodligen var det den organisationen hon tänkte på, som skulle kunna betala för bibliotekssystemet. Men vi samlar också in mycket pengar själva genom olika program och basarer, påpekar hon, och fortsätter: När det nu går bra för oss så måste vi i vår tur dela med oss. Barnen måste lära sig att inte bara ta emot. Grade 3 och 4 har nyligen fått dela ut smörgåsar till väntande patienter och anhöriga vid de två närliggande sjukhusen. Många sitter där hela dagen utan mat. Alla fick ta med sig 1 rand hemifrån. Resten stod skolan för, och så fick alla hjälpa till att bre smörgåsar. Tillbaka i skolan arbetar vi vidare med det här projektet och barnen får besvara frågor om varför vi gör detta.

Vi har också adopterat skolan här intill som inte fungerar så väl. Jag upptäckte att allt fler föräldrar därifrån kom hit med sina barn. I det här fallet är det lärarna som delar med sig av sina undervisningsmetoder och inspirerar lärarna i den andra skolan. När vi fick 90 %  i matematik i Grade 3 så fick den skolan  83%. De hade ökat från 23 % godkända och utbildningsdepartementet ville veta hemligheten.

Innan jag lämnar skolan är det lunchtid och klassvis får alla barnen hämta en talrik ris och kött och ett äpple. Egentligen är endast hälften berättigade till ett mål mat, men det går inte att bara ge vissa barn. En del får också gröt på morgonen när de kommer. Vi har många barn, från  ’informal settlements’, barn till fattiga farmarbetare eller arbetslösa, som är undernärda. Maten lagas av två kvinnor i ett vanligt rum i ett par jättegrytor på gasspis.

Och så får jag höra den glada nyheten som inte ens personalen ännu fått veta. Av de 22 nya skolor som ska byggas inom en snar framtid i provinsen är vi en av dem, säger Margot och lyser av glädje, fast egentligen borde de bygga många, många fler.

 

 

Ny bok om sydafrikansk litteraturhistoria

Igår kväll var jag på ’Book Launch at the Book Lounge’. En ’book launch’ är en presentation av en nyutkommen bok och är vanligt här, en inspirerande stund med möte med författare och redaktörer. The Book Lounge är en välsorterad och annorlunda bokhandel mitt i centrala Cape Town, gatan upp från parlamentet, med program minst två kvällar i veckan och på lördagar sagoläsning för barn. Den är ett utmärkt ställe att smita in på en stund när man är i stan’, dricka en kopp kaffe och hinna med att bläddra i och upptäcka nya böcker. Programmen är alltid kl. 18 direkt efter jobbet för många.

Boken som presenterades igår var The Cambridge History of South African Literature. De två redaktörerna Derek Attridge and David Attwell, är båda professorer i engelska och litteratur, främst sydafrikansk, vid York University i England, och är båda sydafrikaner. Idén till boken fick de redan 2006. De berättade om det omfattande arbetet med att sammanställa en bok som täcker så mycket som möjligt av litteraturen från alla de elva officiella språken, och några till, från det att européerna slog sig ner här på 1600-talet fram till idag. Ett kapitel handlar också om den muntliga berättartraditionen som fortfarande är stark. Författarna, som fanns bland publiken, blev också presenterade.

Men höjdpunkten på kvällen var att få lyssna till Njabulo Ndebele, själv en av Sydafrikas mer framstående författare och inbjuden att kommentera boken. Han har tidigare uttryckt oro inför den litteratur som skrivs och publiceras efter 1994, att den inte når upp till den betydelse litteraturen hade innan landet blev fritt. Han tog oss med i sina funderingar över hur sydafrikanerna, erövrarna och de erövrade, har levt tillsammans i 300 år: Ingen har en ren identitet. Den andre har ’entered your life’ och lever inom dig trots dig själv, trots att du kanske insisterar på att utesluta henne. Du nämner den andre som en som är utanför, inte del av dig. Detta är egentligen en självförnekelse och en förnekelse av alla sydafrikaner. Väldigt få, om någon, i de olika grupperna kan påstå att de inte är påverkade av andra. Vi är ett mångkulturellt land med gemensam identitet. Vem är ursprunglig? Låt oss inse verkligheten och sluta drömma. Detta är frihet.

Ndebele avslutade med att säga att den här boken, som onekligen binder samman alla sydafrikaner, kan bli en nystart, en drivkraft, som åter kan ge litteraturen den betydelse den hade före 1994. Den är också en tribut till alla författare som här gett något av sig själva.

Bussarna mot Milnerton igen

Kommentar till förra bloggen:

Jag får ta tillbaka det jag skrev om bussarna i förra bloggen. Enligt vänner som bor i Milnerton fortsätter de vidare mot Table View, nästa område som är nyare och har en mer blandad befolkning. Morgnar och eftermiddagar är de fullsatta. Men trots detta borde planerna med Klipfontein ha infriats.

En vit elefant

Över veckosluten ligger en rad containerfartyg på redden i Table Bay utanför Kapstaden och väntar på att gå in i hamn när det blir vardag. Det är vackert, men säkert också en miljöfara, som det är i andra delar av världen. Jag läste något om stora problem för fiskerinäringen i vattnen runt Sydostasien där fartyg i hundratals ligger. Här är det oftast färre än tio.

Det finns en annan silhuett som också ser ut som ett enormt fartyg och det är Cape Town Stadion, den som byggdes till fotbolls-VM 2010. Om man går promenad på stranden norr om centrum i Milnerton, som vi gjorde igår eftermiddag, och ser mot Table Mountain, skymtar man den i fjärran. Igår var det dis över havet och stora bränningar, och då syns den bara svagt. Det har blivit en ’vit elefant’ som många befarade och insändare i Cape Times tar upp problemet då och då. Sydafrika är inget fotbollsland, som Brasilien som har VM 2014. Vi får hoppas att de inte gör samma misstag. Rugby och cricket spelas i Newlands av gammal tradition och man är ovillig att flytta därifrån. Då och då hyr andra evenemang in sig, men det är tydligen mycket hög hyra. Det är också långt att åka till en match för de flesta som då måste betala både resa och biljett.

Längs kusten från Stadion i Green Point, norr ut mot Milnerton och Bloubergstrand, vackert belägna stadsdelar, tidigare endast för vita, byggdes också en ny busslinje med särskild körbana i mitten och mycket påkostade hållplatser. Den ser inte ut att fungera längre. Hittills har vi inte sett några bussar i trafik. Och vem skulle använda den linjen. De som bor åt det hållet åker i sina egna bilar. Samtidigt planerades att förbättra den stora trafikleden Klipfontein, en mycket lång gata som leder ut till områden där miljontals människor bor. Det skulle bli förbättrad busstrafik, bättre gångbanor och cykelstråk. Där ligger också Athlone Stadion, den som FIFA vägrade att satsa på. Men inget händer och det är nu tyst om det. En av orsakerna är att minibusstrafiken som utvecklades redan under apartheidtiden härskar här. Där görs stora pengar och ingen rår på maffian som styr. Taxikrig utbryter då och då mellan de olika taxiföretagen. Och som vanligt är det människorna som sitter emellan, de som tidigt ska till sina arbetsplatser och blir tvingade att åka i dessa ofta överfulla och trafikfarliga bussarna. Ett stort stressmoment är att bussarna inte går på bestämda tider utan först när de är fulla.

40+1 anniversary celebration of Gugulethu Congregation

Inte gjorde det så mycket att de först inte hittade, kom försent och anlände mitt i predikan. Det viktigaste var att de kom, kören från Bellville och Eerste Rivier. Prosten gjorde bara en paus och vi sjöng medan det ordnades plats åt dem alla.

Förmodligen hann de inte med att fira 40-årsjubileum förra året och så fick vi glädjen att vara med idag när 40+1 år firades. För glädjen kändes verkligen på alla sätt när Gugulethu församling firade med full kyrka, stark församlingssång och mycket rörelse. Hela högmässan präglades av att språken växlade mellan xhosa, zulu, afrikaans och engelska, som det måste vara när medlemmarna i församlingen har olika ursprung. Allt inramades av liturgin med stark högkyrklig prägel, som gör att gudstjänsten inte spårar ur utan hela tiden håller sig till det centrala. Alla får vara med, självklart alla präster som är där, ungdomar som tjänstgör som korgossar- och flickor. Gästande körer sjöng och också församlingens egen barnkör ledd av en ung flicka med alldeles speciellt vacker sångröst. Som avslutning fick vi höra om församlingens tillkommelse och historia. Uwe Kutu, son till Elder Kutu, församlingens första präst, och pastor Kawie, en av de äldre prästerna mindes och berättade. Det började mycket enkelt efter att alla svarta, enligt apartheidregimens klassificering av människor, tvingats bort från centralare delar av Kapstaden. Först till Ndabeni, mest ett industriområde, och sedan Langa där Lutherska kyrkan på 60-talet samlade människor till gudstjänst i ett lånat klassrum. Gugulethu var nästa område skapat endast för ”blacks” och där byggdes en ny kyrka med hjälp av tyska pengar. 28 februari 1971 invigdes kyrkan med tillhörande prästgård i vinkel.

Leah och Elder Kutu blev våra vänner och vi var ofta där hos dem och deras tre barn på 70-talet. För att få åka in i Gugulethu då var vi tvungna att ha särskilt tillstånd. Leah hade under många år dagis i kyrkan för en stor grupp små barn medan föräldrarna arbetade. Under de svåra åren på 80-talet med förföljelser av människor, som inte hade rätt att vara i Kapstaden, blev kyrkan en plats att ta sin tillflykt till och få mat och tak över huvudet. Så roligt att åter träffa de två sönerna Uwe och Reinholdt igen, båda välutbildade och gifta med familj. Jag saknar Leah så. Hon dog hastigt för några år sedan. En stark, rättfram kvinna som bodde kvar i sitt enkla hus i Gugulethu sedan hon blivit änka. Hon älskade blommor och hade en prunkande trädgård och var alltid till för andra människor.

Men det kanske mest glädjande den här söndagen är att församlingsbor från hela kontraktet kommit, från församlingar som Athlone, Eureka, Bellville South, Ravensmead, Kuilsriver och Eerste Rivier. Det låter inte särskilt märkvärdigt, men i Sydafrika är det det. Visst träffas man då och då vid större gudstjänster som biskops- och kyrkoinvigningar. Men apartheid skiljde en gång människor åt genom lag och det sitter som gjutet i cement. Det Zipho Danise, kontraktets kyrkoherde, nu gör är något alldeles nytt. Han för människor samman för att de ska lära känna varandra. Gruppen från Bellville hittade inte för att de flesta av dem aldrig varit i Gugulethu tidigare trots att deras kyrkor och stadsdelar bara ligger någon mil från varandra.

Som avslutning fick vi alla, över 200, lunch med kött och ris och sallader i den 30-gradiga värmen.