40+1 anniversary celebration of Gugulethu Congregation

Inte gjorde det så mycket att de först inte hittade, kom försent och anlände mitt i predikan. Det viktigaste var att de kom, kören från Bellville och Eerste Rivier. Prosten gjorde bara en paus och vi sjöng medan det ordnades plats åt dem alla.

Förmodligen hann de inte med att fira 40-årsjubileum förra året och så fick vi glädjen att vara med idag när 40+1 år firades. För glädjen kändes verkligen på alla sätt när Gugulethu församling firade med full kyrka, stark församlingssång och mycket rörelse. Hela högmässan präglades av att språken växlade mellan xhosa, zulu, afrikaans och engelska, som det måste vara när medlemmarna i församlingen har olika ursprung. Allt inramades av liturgin med stark högkyrklig prägel, som gör att gudstjänsten inte spårar ur utan hela tiden håller sig till det centrala. Alla får vara med, självklart alla präster som är där, ungdomar som tjänstgör som korgossar- och flickor. Gästande körer sjöng och också församlingens egen barnkör ledd av en ung flicka med alldeles speciellt vacker sångröst. Som avslutning fick vi höra om församlingens tillkommelse och historia. Uwe Kutu, son till Elder Kutu, församlingens första präst, och pastor Kawie, en av de äldre prästerna mindes och berättade. Det började mycket enkelt efter att alla svarta, enligt apartheidregimens klassificering av människor, tvingats bort från centralare delar av Kapstaden. Först till Ndabeni, mest ett industriområde, och sedan Langa där Lutherska kyrkan på 60-talet samlade människor till gudstjänst i ett lånat klassrum. Gugulethu var nästa område skapat endast för ”blacks” och där byggdes en ny kyrka med hjälp av tyska pengar. 28 februari 1971 invigdes kyrkan med tillhörande prästgård i vinkel.

Leah och Elder Kutu blev våra vänner och vi var ofta där hos dem och deras tre barn på 70-talet. För att få åka in i Gugulethu då var vi tvungna att ha särskilt tillstånd. Leah hade under många år dagis i kyrkan för en stor grupp små barn medan föräldrarna arbetade. Under de svåra åren på 80-talet med förföljelser av människor, som inte hade rätt att vara i Kapstaden, blev kyrkan en plats att ta sin tillflykt till och få mat och tak över huvudet. Så roligt att åter träffa de två sönerna Uwe och Reinholdt igen, båda välutbildade och gifta med familj. Jag saknar Leah så. Hon dog hastigt för några år sedan. En stark, rättfram kvinna som bodde kvar i sitt enkla hus i Gugulethu sedan hon blivit änka. Hon älskade blommor och hade en prunkande trädgård och var alltid till för andra människor.

Men det kanske mest glädjande den här söndagen är att församlingsbor från hela kontraktet kommit, från församlingar som Athlone, Eureka, Bellville South, Ravensmead, Kuilsriver och Eerste Rivier. Det låter inte särskilt märkvärdigt, men i Sydafrika är det det. Visst träffas man då och då vid större gudstjänster som biskops- och kyrkoinvigningar. Men apartheid skiljde en gång människor åt genom lag och det sitter som gjutet i cement. Det Zipho Danise, kontraktets kyrkoherde, nu gör är något alldeles nytt. Han för människor samman för att de ska lära känna varandra. Gruppen från Bellville hittade inte för att de flesta av dem aldrig varit i Gugulethu tidigare trots att deras kyrkor och stadsdelar bara ligger någon mil från varandra.

Som avslutning fick vi alla, över 200, lunch med kött och ris och sallader i den 30-gradiga värmen.