Tre böcker om identitet, ursprung och tillhörighet.

Jag har nyligen läst tre böcker till synes helt olika, men som alla visar sig handla om identitet, ursprung och tillhörighet, vi människors behov av att veta var vi kommer ifrån. De två böckerna på engelska är tyvärr ännu inte översatta till svenska.

Våra vänner familjen Poole hade i slutet av 70-talet en ung man som inneboende i sitt hus i Lansdowne. Jag minns att de talade om att han inte längre hade kontakt med sina syskon som från att ha varit s.k. coloureds (färgade) hade blivit klassificerade vita. Det var inte ofta någon öppet ville tala om sådant på den tiden eftersom det från 1950 i lag var förbjudet för människor från olika rasgrupper att gifta sig och bilda familj. Det var oerhört känsligt och man frågade helt enkelt inte om familj och bakgrund. Apartheidlagarna skapade en ny rasgrupp av människor med blandat ursprung. En känsla av skam utvecklades, att man var oäkta, kommit till av misstag utanför äktenskap. I många fall var det så, men alltsedan européernas ankomst till södra Afrika har människor från olika kulturer mötts, gift sig och bildat familj.

Uttrycket play-white, att spela ”vit”, hade jag aldrig stött på tidigare förrän jag läste Zoë Wicombs bok från 2006, Playing in the light. Här behandlas just konsekvenserna av att byta grupp. Zoë Wicomb är sedan många år professor och lärare i ”creative writing” vid Strathclyde University i Skottland, men kommer från Namaqualand, (ett mycket ofruktbart land, men oändligt vackert under våren med sitt överdåd av blommor), längs Sydafrikas västkust inte långt från gränsen till Namibia. Som ung student och tillhörande griquafolket var hon oppositionell och ville bara lämna allt förtryck bakom sig. Detta skildrar hon i en tidigare bok You can't get lost in Cape Town. Övertygande skriver hon om skadan apartheid gjort människor. Trots sitt framgångsrika liv säger hon sig lida av mindervärdeskomplex.

Huvudpersonen i Playing in the light är en ung kvinna, Marion, som har en resebyrå i Kapstaden med flera anställda. På ytan framgångsrik och välorganiserad, jagas hon om nätterna av minnen från en märklig uppväxt. Fadern, änkeman och skröplig, vill inte minnas när hon försöker få honom att berätta. Hon var enda barnet och familjen levde mycket isolerat. Boken utspelar sig under tiden för TRC, Sannings- och försoningskommissionen som Marion följer med intresse. Hon vet så lite om vad som hänt i landet. En bild på en kvinna i tidningen liknar och väcker minnen om Tokkie, en äldre kvinna från hennes tidiga barndom som ofta var hos dem och som hon älskade och sörjde mycket när hon dog. Vem var hon egentligen? Och vem är Marion själv? Steg för steg söker hon sig tillbaka och får bl. a. genom en ännu levande faster veta sin familjs och sina föräldrars historia. De hade valt att bli "vita" och bröt kontakten med sina familjer. 30 år har gått sedan de såg varandra senast, men fastern väntade och visste att en dag skulle Marion komma av sig själv.

En av mina julklappsböcker förra året var När barnet lagt sig (2009) av Michael Nyqvists. Efter ha bott utomlands i fyra år var jag inte riktigt medveten om hans roll som stor skådespelare. Det är en snabbläst bok som griper tag i en. Ännu ett bevis på hur viktigt det är för oss människor att veta vårt ursprung. Först när Michael Nyqvist var 8 år får han på en bilresa till Italien med sina föräldrar veta att han var adopterad och att hans biologiska pappa kom därifrån. Vi får följa honom under utbildningen och på vägen till skådespelare. Det är när hans dotter föds, hans första biologiska släkting, som tankarna kommer om vem han själv är, var han kommer ifrån. Vad ska han svara henne om hon ställer den enkla frågan och vill veta var han bodde som nyfödd. Och så börjar sökandet. Först efter mamman vars namn och adress när han föddes är det enda han får från Socialnämnden. Personnummer vägrar de lämna ut. Pappan som registrerad ”fader okänd” får han inte ens namnet på. Via Skatteverket lyckas han dock få tag på namn och adress till sin mamma. Ett kort möte med en kvinna som inte visar något intresse av att möta sin son i fortsättningen, ger honom ändå namnet till pappan. Och han finner sin italienska pappa som blir glad och intresserad och vill träffa sin son som han inte visste fanns. Det visar sig dock inte så enkelt att lära känna en pappa från ett annat land med ett annat språk, syskon och en helt ny släkt.

Den tredje boken jag läste har titeln Begging to be black av Antjie Krog utkommen i november 2009. Den titeln gav genast spekulationer. Vad menar hon egentligen? Den handlar om ett annat slags sökande av identitet och tillhörighet, ett sökande efter hemortsrätt i ett land som hennes familj har bott i i generationer, men på vilka villkor? The Rainbow Nation, Desmond Tutus uttryck, betyder just det som Nelson Mandela försökte förmedla, att alla som bor här har lika rätt till medborgarskap trots det som hänt i historien. Alla folkgrupper som finns här idag har en gång invandrat.

”Mitt land har alltid varit besatt av frågan om ras. Rasismens hemsökelse. Svart och vitt…” har hon sagt. (Antjie Krog i Emergencia, 2000). Fortfarande är detta den allt överskuggande frågan i samhället och i litteraturen. I slutet av förra året i en debatt på University of Cape Town varnade hon för att “whites had not reciprocated the hand of reconciliation that blacks had stretched out and the possible consequences of this”. Så är det . Flertalet av den vita befolkningen har inte insett sin skuld, har inte sträckt ut sin hand till försoning, har inte ändrat sitt sätt att leva utan fortsätter som om ingenting hänt.

Antjie Krog är ett mycket välkänt namn i Sydafrika idag. Känd från att som journalist ha rapporterat på radio från Sannings- och försoningskommissionen ledd av Ärkebiskop Desmond Tutu 1996 till 1998 och författare till böckerna Country of my Skull, som just handlar om vad som hände under kommissionen och A Change of Tongue från 2003 som skildrar på ett mer personligt plan människor i det samhälle som håller på att förändras. I alla tre böckerna får man följa hennes kamp med att vara vit i ett land med så blodig historia. Begging to be black har tre parallella berättelser, hennes eget liv i den konservativa provinsen The Orange Free State, som börjar med ett mord hon ofrivilligt blir inblandad i, till berättelsen om Basothokungen Moshoeshoe på 1800-talet och hur han blev berövad stora områden land av kolonialmakterna, till fortsatta funderingar under 6 månaders sabbatstermin i Berlin om ”interconnectedness” och ubuntu.

Antjie Krog skriver också poesi, också för barn (Fynbos feetjies) och spelar en viktig roll i bevarandet av andra folkgruppers litteratur och poesi t. ex. från Khoisanfolket och Sotho praise poems. Att lyssna till dessa dikter lästa parallellt i översättning och på originalspråket är en stark upplevelse. Hon undervisar också på UWC (University of the Western Cape ) om TRC och försoning tillsammans med Hans på Teologiska fakulteten och i Social Development (där jag arbetar) där hon med studenterna analyserar afrikanska texter ur denna synvinkel och hur den sociala utvecklingen behandlad i litteraturen, på film och teater påverkar samhället.

I Sydafrika föds många barn som växer upp med bara en mamma eller ofta tas om hand av morföräldrarna och aldrig får veta vem deras pappa är. I Sverige debatteras rätten att vid adoption och spermadonation få veta sitt ursprung. Att få veta sitt ursprung och vems ens föräldrar är måste utan tvivel vara en mänsklig rättighet.