måndag 21 december 2009

En vecka i december – en julhälsning från Kapstaden


20 december 2009 – 4 Advent

Det är söndag kväll och nymånen ligger på rygg ovanför Table Mountains silhuett i väster. Snett upp lyser Venus starkt. Det är mörkt i Kapstaden redan 20.30 trots att det om någon dag är midsommar. Med att skildra vad som hänt under drygt en vecka skulle jag vilja visa på vilket oerhört innehållsrikt liv vi har förmånen att leva . Medvetet rör vi oss över alla gränser i denna fascinerande och komplicerade stad.
Inte undra på om vi ibland blir trötta och också frustrerade. För gränser och avstånd finns det mellan människor, men som också måste sägas, paradoxalt nog en öppenhet och vänlighet mot varandra som nog är svår att hitta på andra håll i världen. Är det bara på ytan. Vart är Sydafrika på väg?

I november och början av december hade vi tre stora fester på rad hemma i vårt hus och trädgård som fick avsluta vårt arbetsår på universitetet. Anledningen till att vi har ett eget hus här i Kapstaden är just att ha ett öppet hem och kunna skapa möten mellan människor från olika grupper. Att grilla heter ”braai” här och det är vad vi gör. Med grillat kött och boerewors (en alldeles speciell sydafrikans korv som smakar bäst lagad på öppen eld), sallader och efterrätter, som man sitter och äter lite varstans alltmedan samtalen pågår, blir det roligt och otvunget. Först ut var studenter från Hans' kurser och från mitt håll fick det bli de som hjälper oss i biblioteket, inklusive flick- och pojkvänner. Jag möter och lär känna så många så det är svårt att dra en gräns. I november fick vi besök av vår äldste son David med familj och deras två veckor här avslutade vi med att bjuda in vänner med barn och barnbarn. Poolen, som det är mycket arbete med att hålla i skick och som vi egentligen inte ville ha, kommer äntligen till nytta när det är barn på besök. Tredje festen blev för Hans’ kollegor från Teologiska fakulteten med respektive, efter att de haft sitt avslutande endagssammanträde.

Efter några dagar iväg från intensiva Kapstaden besökte vi på hemvägen pensionerade biskopen Fortuin och han fru Maria i Riversdal. Med dem har vi intressanta samtal om vår kyrka, den Evangelisk Lutherska, dess framtid och problem, vem som ska dokumentera kyrkans historia och om senast lästa böcker .
Då jag ringde min goda vän Ansie Poole påminde hon mig om lördagens utflykt. Du minns väl att du lovat följa med? Mitchell, s Plain är en liten församling , som hon tillhör, med en kyrka byggd för egna pengar och med en kvinnogrupp som är en av de största i kontraktet, och nu skulle de avsluta året med en utflykt. Jag trodde att de som vanligt skulle bli en andakt med kvinnor strikt uppklädda i den svartvita uniformen, men så var det inte. Istället åkte vi till en restaurang fullpackad med människor, tyvärr nästan enbart från en folkgrupp (enligt apartheidtidens klassning) och åt julbord, en buffé dignande av mat. Det var allt. Mitchell´s Plain är en stadsdel med en halv miljon invånare flera mil från Kapstadens centrum. Den började byggas upp för 30 år sedan och har sedan dess vuxit så det knakar. Efter att ha åkt runt och hämtat upp några som skulle åka i min bil mötte vi upp med de övriga som skulle åka buss, vid ett av de stora shoppingcentren. Lorrain Jefta säger plötsligt, att här vågar jag aldrig handla längre, även om jag bor alldeles i närheten. Området har enorma problem med kriminalitet och droger. En utflykt till havet eller till botaniska trädgården hade varit mer njutbart och avkopplande för dem som är hänvisade att bo här. Vi tillhörde församlingen i Mitchell´s Plain som familj 1980 till 1982, då den var alldeles ny, så många där är gamla vänner. På juldagen är det Hans som har gudstjänsten.

Söndag den 13 kunde vi tidigt lyssna på luciamusik från Berwaldhallen, se luciafirandet i Växjö domkyrka på datorn och äta Kung Oscars pepparkakor som Erika haft med. När vi senare kom ut från gudstjänsten i Eureka, där det var två barn som döptes, hade det börjat blåsa hårt. Det blåser alltid den här tiden fram till jul, men det här var inte normalt, +27 grader och storm. Det blev inget kyrkkaffe under det stora trädet på framsidan av huset där vi brukar sitta. Nästa morgon kunde vi läsa i tidningen att hustak blåst av och många träd blåst omkull.

Måndagen innehöll ett möte med en kvinnlig student från Malawi som blivit sänd till biblioteket av Professor Bardill, hennes handledare. Hon är klar med sina kurser och kan nu fortsätta med sin masteravhandling hemma i Malawi. Med internet och som registrerad student kan hon hemifrån, med hjälp av de databaser universitetsbiblioteket prenumererar på, söka de artiklar och den information hon behöver. Hennes ämne är Education Policy, hur utbildningssystemet har förändrats i några länder i södra Afrika, och vi gick igenom hur och var man söker. Hur hon kunnat komma så långt i sina studier tidigare, utan denna kunskap i informationssökning, är svårt för mig att förstå.

Ongegund, vinfarmen utanför Somerset West, blev tisdagens upplevelse. Återigen en ny grupp och sammanhang. Den här gången en utflykt med personalen, lärare (av vilka få kommer) och administrativ personal, där jag arbetar, två institutioner som i vardagen inte har särskilt mycket gemensamt. Det blev en vacker sommardag i skön natur med berg och böljande vingårdar på nära håll, ”small talk”, kanske inte helt meningslös. Ingen visade dock intresse för den mycket gamla gårdens historia. Det äldsta huset på Ongegund har anor från 1670-talet, och var då ett rastställe för voortrekkers, afrikanderna, som efter konflikter med engelsmännen, drog iväg med sina oxkärror inåt landet. Ongegund, idag ett konferenscentrum, ligger nära Sir Lowry’s Pass och kustvägen genom bergskedjan österut. På den tiden fanns inga vägar sprängda i berget så det måste varit ett äventyr. Konflikten mellan den inhemska befolkningen och kolonisatörerna från Europa, och dem sinsemellan, är ett helt annat ämne, men de vackra husen som tillhör Sydafrikas kultur idag är svårt att tänka bort.



Den 16 december är en allmän helgdag som numera kallas Reconciliation Day, försoningsdagen. Tidigare hette den the Day of the Covenant, Förbundsdagen, och firades av boerna efter slaget mot zuluerna 1838. De gav ett löfte till Gud att om de vann, vilket de gjorde med förödande överlägsenhet eftersom de hade skjutvapen, skulle de bygga ett tempel. Den här dagen anordnar St George’s Cathedral för tredje året i följd en vandring från katedralen till synagogan intill Parlamentet och därifrån vidare till The Palm Tree Mosque på Long Street. En blandad skara på säkert 200 var vi som upplevde denna fina gemenskap, fick höra lite välkomnande historia och sedan lyssna till tre talare: Förre ”premiern” för Western Cape, Ebrahim Rasool, själv muslim, gav en bild, som exempel på hur människor lever här i Sydafrika: En man ansåg att Eiffeltornet är den fulaste byggnaden i världen. Varför går du då varje dag och äter lunch där, fick han till svar. Jo, för när jag är därinne ser jag inte hur den ser ut.
Rassools bild var talande. Det sydafrikanska arvet från apartheitiden är att leva i en viss gemenskap, grupp, och de allra flesta nöjer sig med det. Det kostar på att bryta sig ut. I media, radio, TV och tidningar, debatteras detta mycket. Om Sydafrika ska ha någon framtid, måste det bli mer naturlig kontakt och vänskap mellan människor.

Professor Pumla Gobodo-Madikizela talade i synagogan om vuxnas ansvar att inför unga människor visa medkänsla och förståelse. Men den starkaste upplevelsen för mig var att återigen få höra Albie Sachs, känd domare som i kampen mot apartheid i en bombattack mot honom i Moçambique blev av med delar av sin högra arm. En av de första böcker jag läste om Sydafrika var hans bok 168 dagar : dagbok från sydafrikanskt fängelse som kom ut 1967. Jag hörde honom tala 2007 på en internationell bibliotekskonferens i Durban, där han berättade om en bibliotekarie som i tysthet sände böcker till honom in fängelset och därigenom hjälpte honom att hålla sig vid sans. Nu berättade han om mötet med mannen som beordrat bomben, hur denne sökte upp honom för att berätta att han tänkte gå till TRC, Sannings- och försoningskommissionen. Sachs sa till honom att göra det, men vägrade att ta hans hand. Åratal senare möttes de igen och mannen sträckte impulsivt ut sin hand och Sachs tog den. ”Jag hörde efteråt att han gick hem och grät”. (Läs mer i Hans blogg).

På kvällen var vi hos vänner i Elsies River och fick där höra om hur det nya samhället på Cape Flats på 60-talet var helt blandat med alla sorters människor, muslimer, judar och kristna på samma gata innan apartheidlagarna slog till och skiljde människor åt genom tvångsförflyttningar. Hur gör man det ogjort idag?

Anglikanska St George’s Cathedral har varje morgon en tidig mässa. Något sådant finns inte i vår Lutherska kyrka så för Hans och mig har det under många år blivit del av vårt liv. Torsdag morgon har Hans mässan själv. När Desmond Tutu blev ärkebiskop för Anglikanska kyrkan på 80-talet började han ha morgonmässan i katedralen på fredagsmorgnarna. Sedan han gick i pension har han med vissa avbrott fortsatt den traditionen så fort han är hemma i Kapstaden (vilket inte är så ofta). Många besökare inte minst från de Skandinaviska länderna känner till detta, så en morgonmässa kan märkligt nog ha besökande turister som verkar helt ovana vid att gå i kyrkan, men gärna vill träffa den kände fredskämpen. Alla besökare utifrån blir av honom uppmanade att presentera sig. I fredags var han helt oväntat där, nyligen återvänd från Köpenhamn och Klimatkonferensen. Vid kaffet efteråt fick han frågor, men verkade inte våga vara särskilt hoppfull. Det var fortfarande tidigt fredag morgon och nu vet vi svaret, de politiska ledarna har svikit världen.

Och så är vi framme vid 4 Advent. I dagens gudstjänst i Eureka fick vi lyssna till "Nine Lessons and Carols". På 4 advent sa Pat vår anglikanska vän, som var här på middag igår kväll, det är för tidigt. Men på julafton finns ingen tradition att gå i kyrkan, så Martin vår körledare med vår fantastiska kör gör den här dagen till något mycket vackert och en fin inledning på julen. I Svenska kyrkan är det Maria som står i centrum och även vi fick lyssna till ”Lofsang van Maria” sjungen av Aureona Wagenstroom, elev på operaskolan på UCT.

Det är alldeles stilla ute så vi kunde tända vår adventsljusstake med 4 ljus medan vi drack vårt kvällste.

En riktigt God Jul och Gott Nytt År 2010 önskas alla som läser det här

Inga kommentarer: