Arbetsrapport 2007

Arbetsrapport för utsänd personal 2007

Från: Barbro Engdahl Arbetsuppgift: Bibliotekarie på Institute for Social Development, University of the Western Cape Land: Sydafrika

DAGBOK från en vecka av det gångna året.

Måndag

Institute for Social Development (ISD) vid University of the Western Cape börjar all sin undervisning 16.30. På institutionsbiblioteket, som är min arbetsplats, håller vi därför öppet även kvällstid . Måndagar och torsdagar arbetar jag kväll och börjar senare . De ca 80 studenterna är ”postgraduates” och de flesta sydafrikaner kombinerar arbete med studier. Många av de utländska studenterna (från 15-20 länder i Afrika och en och annan europé) däremot studerar på heltid och utnyttjar bibliotekets resurser. Denna morgon började med behandling hos en sjukgymnast. (Långfredagens tre timmar långa gudstjänst, då jag som gäst och prästfru satt längst fram nära en öppen dörr i den överfulla gudstjänstlokalen, gav mig inflammation och värk i nacken. Vi firade påsk i Stutterheim i östra delen av Kapprovinsen, ca 105 mil från Kapstaden. Församlingarna i den delen av stiftet har som tradition att alla samlas i en församling. Denna gemenskap pågår från Skärtorsdagens kväll t o m Påskdagens högmässa med efterföljande lunch för alla. Det var oerhört roligt att återuppleva den tradition vi hade redan under vår första period som missionärer i Sydafrika 1976 till 1982, och att få återse många gamla vänner som Mrs Kweka, gamle prosten Zazini och hans fru och Joe och Glory Jongolo. Hans bibelstudium/föredrag handlade på prosten Mahos begäran om nåd och frälsning enligt Luther. Många församlingsbor lockas av de nya kyrkorna och de behöver få mer kunskap om vår tro. Det ledde till många frågor och livlig debatt.

På universitetet är vi nu inne på andra terminen (av fyra). Kvällens föreläsningar, för ”honour”-studenterna respektive “masters” är i ’Theories of Social Transformation’. Denna kurs är obligatorisk och behandlar främst debatten om social och ekonomisk förändring. Vår uppgift som bibliotekarier är att hjälpa studenterna att finna litteratur (böcker och artiklar) till deras uppsatsskrivande och avhandlingar. Fortfarande under det fjärde årets universitetsstudier vet ytterst få hur man söker tidskriftsartiklar och annat material i databaser i det ämne de valt . Vi tar varje tillfälle i akt att undervisa i hur man gör. Förutom den obligatoriska introduktionen i början av året går jag nu systematiskt igenom hela listan av studenter. Att ha denna kunskap är oundvikligt. Vi hjälper också studenterna att referera rätt i texten och visar hur man skriver en bibliografi. Blir detta korrekt gjort är risken liten att bli anklagad för plagiering, ett allt mer vanligt problem. Som bibliotekarie ser jag genom min nära kontakt med studenterna hur utelämnade de kan bli under sitt avhandlingsskrivande och arbetar för att seminarier ska komma till stånd. Förra veckoslutet hade vi en obligatorisk 2-dagars workshop om ”proposal”-skrivande. Många positiva kommentarer idag. Vi planerar nu att ha en per termin.

Det blir mycket tid i bilen då det fortfarande p.g.a. den höga brottsligheten är omöjligt att åka till och från arbetet med tåg. (Särskilt de tider jag åker). På väg hem mellan kl 19.30 och 20.00 lyssnar jag på jazz i FMR (Fine Music Radio), ett musikprogram med klassiskt och jazz, som uteslutande drivs på volontär basis.

Tisdag

”After 8 debate” är ett morgonprogram, just när jag är på vag till jobbet, som tar upp aktuell problematik. Dagens ämne är ”fighting crime”. Människor ringer in och det finns alltid en panel med fackkunniga i ämnet som svarar på frågorna. Den här morgonen är det en representant från ISS (Institute for Security Studies) och en från regeringen. Åsikterna är många. Det är den organiserade brottsligheten som måste bekämpas. Den dagliga brottsligheten, som hela Sydafrika lider av, bottnar i denna. Regeringen är hycklande. Dess medlemmar döms ej på lika villkor, säger någon. SA som land är byggt på brott från början då européerna kom och stal land från den inhemska befolkningen, är en annan åsikt. Vad alla är överens om är att regeringen måste göra mer, lösa arbetslösheten och satsa ännu mer på skolor och utbildning. Alla drabbas, skräcken sprider sig och strömmen av emigranter bara ökar.

I tidningarna är Zimbabwe förstanyhet och har varit ända sedan valet. Idag står det om president Mbekis uttalande att ”there is no crisis” in Zimbabwe”, medan ANC har en annan åsikt. Men också om ännu en mördad kvinna i sitt hem för en handväskas skull. Det berör och oroar hela tiden. Att låta bli att läsa är heller inte bra. Vi är tvingade att hela tiden vara på vår vakt. Fortfarande ger det större rubriker om en vit person är drabbad, medan alla vet att våld och mord är ännu vanligare i de fattiga områdena.

Jag öppnar biblioteket kl 9 och strax efter ringer en doktorand från Durban och det blir ett 40 minuter långt samtal, då jag visar honom steg för steg hur man hittar tidskriftsartiklar elektroniskt med utgångspunkt från Universitetsbibliotekets databaser . Registrerade studenter kan logga in och utnyttja alla resurser ’off campus’. Hans ämne är “state, class and civil society in Africa”. Flera artiklar skickar jag också via e-mail senare under dagen. Vi kommer överens om att nästa gång han kommer till Kapstaden och ska träffa sin handledare ska vi ha en riktig genomgång. Andra ämnen som dyker upp under dagen är “globalisering” och “trafficking”.

Gatubarnen som inte synts till på Modderdam Road på en tid är tillbaka. Jag hoppades att någon tagit hand om dem. Det finns NGOs som arbetar med att återförena familjer och hjälpa dem att lösa sina problem. I skymningen hinner vi med en promenad på Rondebosch Common, en kulturminnesskyddad öppen hed, på gångavstånd hemifrån. De många motionärerna gör promenaden tryggare. Väl hemma stängs strömmen av i hela området kl 20.20, just när vi lyssnar på en intervju på e-TV med Morgan Tsvangirai. 2 timmar 2 ggr i veckan är det ”load shedding” ett finare uttryck för strömavbrott. Redan för 10 år sedan visade en utredning att det skulle bli elbrist 2007. Detta har negligerats av regeringen. Det arbetas nu febrilt på lösningar, som ett nytt kärnkraftverk, vind- och solenergi och import från grannländerna och information sprids om hur man kan spara.

Onsdag

Min kollega är fortfarande sjuk. Till hjälp med kopiering och utskrifter har vi studenter som mot en liten ersättning får praktik och samtidigt hjälp med att betala sina kursavgifter. Zipho Danise vår lutherske präst från Guguletu planerar att studera vidare och kommer för undervisning i informationssökning. En juridikstudent söker material om ”child justice”.

Det skymmer redan när jag åker hem vid 18.30 och Table Mountains ståtliga silhuett är omgärdad av rosa moln i solnedgången. Jag har en känsla av att trafiken har minskat på senare tid. Drastiskt ökade bensin- och matkostnader drabbar återigen de fattigaste. Kanske kan det komma något positivt ur detta och tvinga myndigheterna till ännu större förbättringar i standard och säkerhet av lokaltrafiken. Sydafrikanens inställning till att åka buss och tåg måste också förändras.

FMR spelar jazz. Jag väntar en stund i bilen till Hans,som är på väg hem, kommer. Är vi inte två ringer jag ADT, vaktbolaget, som kommer förbi medan jag kör in i garaget. Det är alltför många överfall och ”high-jackings” av bilar just i garageinfarter.

En ny kyrka i vårt område, med namnet ”Friends first”, av karismatisk prägel, står klar och hundratals bilar står parkerade utanför när jag kör förbi.

Torsdag

Torsdag morgon kommer sopbilen, men flera timmar tidigare kommer”för-patrullen”, de som drar runt med en matvagn från en supermarket och samlar på andra människors avfall. Fattigdom och välfärd sida vid sida.

7.15 Morgonmässa i St. George´s Anglican Cathedral. Hans håller den varje torsdag. Cape Town vaknar tidigt. Redan så här dags är människor i rörelse överallt. Lämnar min gamla laptop på service i hopp om att den kanske går att laga, så Zipho Danise skulle kunna använda den. Tyvärr är den för gammal för att göra något åt, men kanske inte helt obrukbar.

Staden är full av möten med människor. Flyktingar och invandrare från övriga Afrika är uppfinningsrika och säljer allt tänkbart i gathörnen. Hur står man emot de glada, vänliga ansiktena, ”if you buy you will make my day”. Självanställda parkeringsvakter gör ett jobb och får alltid betalt. Denna vecka sänder radion från Cape Town International Convention Centre i Kapstaden där ”118th INTER-PARLIAMENTARY ASSEMBLY” pågår. Jag lyssnar till en intervju med två av de kvinnliga ledamöterna, från Sverige och Sydafrika, som berättar att de också har särskilt program för kvinnorna som behöver ta upp gemensamma frågor och stötta varandra. Rwanda ligger etta i världen med högst procent kvinnor i parlamentet. Sverige kommer tvåa.

På jobbet planering, tillsammans med min kollega, av morgondagens undervisning då vi ska ha en grupp av School of Governments studenter i informationssökning. SOG ger undervisning i statlig administration och ”management” och delar byggnad och bibliotek med ISD.

Medlemmarna i COSATU börjar marschera i Johannesburg mot de höga matpriserna. Nya kyrkan full med folk i kväll också.

Fredag

På väg till arbetet lyssnar jag återigen på utsändning från Convention Centre, där den kvinnliga ledamoten från Kanada tackar Sydafrika för den bästa och mest välordnade parlamentarikerkonferens hon varit på, och hon har varit på många. Sydafrika har sådana resurser och kunskap. Oerhört mycket kompetent, positivt och hoppfullt händer och det gäller att fokusera på detta och inte låta de destruktiva krafterna ta överhanden.

Undervisning i universitetsbibliotekets datasal. Studenterna var väldigt ojämna kunskapsmässigt. Nybörjarna i informationssökning behöver mer enskild träning. Det är utbildning och kunskap som behövs och att dagligen få vara ett stöd och hjälp till studenter i deras utbildning är en oerhörd förmån och mycket meningsfullt.

Lördag

”Ons oë is op U gerig” (“vi riktar våra blickar mot dig”) (2 Krönikeboken 20:12) är temat för årets kvinnokonferens i Wes Kaap kring (kontrakt). Ca 200 kvinnor samlas. Prosten Dinale har en inledande betraktelse, men f ö leds hela konferensen av kvinnor. Allvar, skämt och en god atmosfär präglar de två dagarna. Förmiddagens bibelstudium på helgens tema om bön ger mycket att tänka på; vikten av bön, vår relation till Gud, positivt tänkande och vad ord kan göra. Lite kritik blir det vid utvärderingen för att det inte gavs tillfälle till gruppsamtal.

På eftermiddagen får vi en timmes undervisning, mycket läroroikt och skrämmande, om droger. Den unge mannen från organisationen PDY (The Purpose Driven Youth) ifrågasätter kyrkorna. I Retreat där vi arbetar bland de unga finns 28 kyrkor, säger han. Det börjar långt ner i åldrarna med klister och annan sniffning, därefter TIK, billigt att köpa, mycket vanebildande och som snabbt ger hjärnskador och våldsamt beteende. Även mer tunga droger förekommer. Droger har spridigt sig som en löpeld de senaste åren och drabbar alla skolor. Utbildningsdepartementet har börjat med att sända ut personal för att kontrollera och hinner med 4 skolor per dag här i Western Cape.

På kvällen hattparad, som ger anledning till många skratt, men också kan ha ett budskap, kvällsmat och “konsert” med underhållning avslutar dagen innan deltagarna från annat håll följer med de lokala medlemmarna hem för att sova.

Söndag

En minnesstund för medlemmar som dött under året hålls innan högmässan börjar. En församling är utsedd varje år att leda och predika. Endast nattvarden sköts av de lokala församlingsprästerna. Utvärderingen tar upp hur man ska hinna med planering inför framtiden och diskussion om verksamheten. Två dagar är för kort, men att börja en fredag skulle innebära att ta ledigt från arbetet för många och det är inte möjligt. En innehållsrik och välplanerad konferens är över, en tydlig förbättring från förra året.

EN AV DESSA STARKA KVINNOR Jag vill berätta lite närmare om en av de kvinnor som var med på konferensen.

De ser vid första anblicken lika dana ut i sina svart-vita uniformer, de 200 kvinnorna från hela kontraktet, när de samlas en lördagsmorgon i april. ELCSA Women´s League har sin årliga konferens och Grassy Park församling i Kapstaden är värd. Vi, några få som inte är medlemmar, måste för att inte avvika, också bära svart och vitt. Uniformen är orsak till oändliga diskussioner och konflikt mellan kvinnorna i vår Lutherska kyrka, men när vi skiljs åt på söndag eftermiddag har de i ledningen lyckats undvika ämnet för denna gång. Cape Orange Diocese är det enda stiftet där de som vill bära uniform är i minoritet. Hur ska man rekrytera utbildade och yngre kvinnor med uniformen som lag? Att den dessutom, enlig biskopens fru, har sitt ursprung i apartheid gör det ännu märkligare. Svarta kvinnor som var “maider” i vita familjer gick efter avlutat arbete till särskilt anordnade gudstjänster på söndag eftermiddag. För att polisen skulle veta att de hade rätt att vara där bar de uniform.

På lördag eftermiddag är det dags för nyval till kommittén. Flera vill nominera en kvinna i 45-årsåldern, men hon avböjer och säger, att ”jag kan inte nu, inte med den situation jag är i”. Just den kvinnan och hennes vän från samma församling blir det som blir utvalda att följa med mig hem för övernattning. De är lite blyga i bilen hem, men blir mer öppna och pratsamma när vi dricker te och äter paj hemma vid köksbordet. Det är då de båda börjar berätta om sin situation. Den andra, något äldre kvinnan, är nybliven änka och ser fram emot att om några månader gå i pension. Båda är industriarbetare med en lång arbetsdag på 12 timmar, från 7 till 19. Jag visste inte att det ännu är tillåtet i Sydafrika.

Den yngre har det där mjuka, vänliga sättet som man möter i Kalahari i norra Kapprovinsen där hon kommer ifrån. När jag gifte mig blev jag medlem i den Lutherska kyrkan, som jag tycker mycket om, berättar hon, för vi lekmän får spela en roll. Jag är äldste i vår församling, har varit söndagskollärare tidigare och varit med i kvinnorörelsen i 22 år. För några år sedan drabbades min man av stroke och är rullstolsbunden. Han skulle kunna bli bättre med träning hos sjukgymnast, men får ytterst lite i handikappbidrag. Min lön är det enda vi har att leva på. Det såg ut att ordna sig för oss när min äldste son fick ett bra arbete. En eftermiddag fick jag ett samtal till min arbetsplats. Han hade omkommit i en bilolycka på vägen hem. Min yngre son, som är 19 år, väntar nu på ID-kort för att kunna söka arbete, något som tar lång tid att få. Min tro ger mig styrka att gå vidare. Jag lever i bön och ber Herren om hjälp att leda oss steg för steg. Vi höll på att förlora vårt hus då jag ensam inte klarade avbetalningarna till banken. Den banktjänsteman jag talade med sa att hon skulle återkomma. När hon gjorde det hade de sänkt summan så att jag precis klarar det. En dag var jag helt uppgiven. En kvinna kom fram till mig vid grinden där jag stod. Hon gav mig 100 rand. Ännu idag vet jag inte vem hon var. Grannar och släktingar är hjälpsamma och ställer upp, för att jag ska kunna vara med på en sådan här konferens. Jag behöver komma ifrån och det ger mig styrka och glädje. Hon berättar också att hon är så glad att hon hann besöka sin mor innan mannen blev sjuk. Jag hade inte varit hemma på 10 år.

Jeffrey Sachs skiver i sin bok “The End of Poverty” om ”the ladder of economic development”. Min nyvunna vän är flera stegpinnar upp. Hon är självständig och har eget arbete, och om än med många problem, är jag säker på att hon kommer att övervinna dem. Sachs må ha rätt, men för den medelålders Kalaharikvinnan är varje dag en kamp för överlevnad och hennes gudstro det som hjälper henne att gå vidare. Man må förfära sig över de likriktade svartvita uniformerna, men kanske är det ändå inte så dumt. Precis som med skoluniformen syns det inte omedelbart utanpå hur fattigt man har det .

Kapstaden den 5 maj 2008