Åter i Kapstaden

’Oupphörligen upplever man en glädje som bubblar över, hos person efter person, hos gammal och ung, svart och vit och nyanserna däremellan’ skriver Ariel Dorfman i sin nyutkomna bok Writing the Deep South. The Mandela Lecture and Other Mirrors for South Africa (Picador Africa, 2011). Han uttrycker så bra det jag mötte omedelbart när jag landat igen på Cape Town International Airport i januari, leende, öppna, välkomnande människor som pratar med en när man passerar. Så slående när man varit härifrån ett tag. Dorfman vill inte kritisera människor i andra länder, men menar att det är något alldeles särskilt med sydafrikaner. Men detta är inte hela sanningen. De första dagarna upplevde jag Sydafrika avskuret, isolerat och långt borta från övriga världen, totalt självupptaget av egna problem. Men snart försvinner den känslan och engagemanget, intresset och oron för allt som händer här tar överhanden.

Ariel Dorfman, med rötter i Argentina, USA och Chile är författare till pjäser, poesi och essäer, välkänd fredsaktivist (human rights activist) och just nu professor vid Duke University i USA. 2010 var han här för att hålla årets Nelson Mandela- föreläsning. Som chilenare och flykting på 70-talet, efter militärkuppen 11 september 1973, säger han sig ha mycket gemensamt och en parallell historia med Sydafrika.

Men Dorfman säger också efter att inte ha varit här sedan 1997: ’Allt har ändrats och ingenting har ändrats’. (Everything has changed and nothing has changed). Så är det. Det bubblar allt oftare över nu, inte bara av glädje utan av frustration, av brist på arbete, bostäder, vatten, elektricitet. Priserna har gått upp, särskilt mat, och det är dyrt att leva här. Hur länge kommer människor att ha tålamod? Två lördagar i rad har det varit fredlig demonstration på Rondebosch Common, alldeles i närheten där vi bor. Demonstrationen börjar med en marsch från Manenberg ca 1 mil österut där de boende gått samman för att förbättra förhållandena i sin stadsdel. Man vädjar till myndigheterna om fler bostadsområden och hus i Kapstaden. Det går alldeles för långsamt. Varje lördag ockuperar den här gruppen människor en öppen yta, nu senast en golfbana, där det skulle kunna byggas hus.

I norra delen av landet på väg mot Krugerparken blockerar folk vägar med stenblock för att få myndigheternas uppmärksamhet. Vissa byar har inte ens vatten i detta rika land där resurserna skulle kunna räcka till för alla. Gruvarbetare i Rustenburg har strejkat denna veckan för högre löner. Det sjuder av missnöje på många håll. Och det är de fattiga som lider.