Group Areas Act

När vi flyttade in i ett hus på Loch Road i Rondebosch 1976 var det ett medvetet val. Huset låg alldeles i utkanten av den stadsdel som kallas Park Estate och som då gränsade till ett stort öppet område, ett ingenmansland. Här hade hus demolerats för att skapa en gräns mellan vitt område och Cape Flats dit de s k färgade och den svarta befolkningen fortfarande höll på att förflyttas från stadsdelar närmare Kapstadens centrum. Vårt hus låg så nära arbetsplatsen i Athlone som vi var tillåtna att bo och väl synligt från en större väg så att de som skulle besöka oss lätt skulle hitta.

I samma område, i ett annat hus ett par kvarter från vårt första hus, har vi nu bott i över fyra år. Häromdagen hade vi besök av en kollega till Hans, präst i Metodistkyrkan och också ansvarig för kyrkornas kontakt med och närvaro i Parlamentet. Skylten "For Sale" på muren gjorde honom nyfiken och vi började prata hus. Vi började berätta om hur bra vi trivs i denna del av Kapstaden med Table Mountain som en fond i väster och det bra läget med närheten till skolor, universitet och större vägar, men kanske främst för den intressanta blandning av människor som idag är våra grannar. Ni behöver inte berätta, sa han, jag vet allt det där. Jag har också bott här en gång när jag var liten pojke.
Så började han berätta om sin bakgrund, något som för många sydafrikaner med samma upplevelse fortfarande är som ett öppet sår och som man inte gärna talar om. Han föddes i Saltriver, en stadsdel som ligger längs med Atlantkusten alldeles norr om centrala Kapstaden. Efter införandet av Group Areas Act tvingades hans föräldrar på 50-talet att lämna sitt hus. De flyttade då till Rondebosch till Bordon Road, alldeles om hörnet där vi nu bor. När han var 6 år var det dags att flytta igen. Området där en blandning av människor hittills bott hade förklarats endast för vita. Det fanns dock ett undantag. Äldre färgade personer som hade bott där redan före den här lagen infördes fick tillstånd att bo kvar i sitt hus, men fick inte överlåta till sina barn. Nästa bostad för familjen, där han sedan växte upp, blev Athlone ännu några km österut.

Efter att den nya regeringen tog över 1994 kunde de som genom rasdiskriminering förlorat mark och egendom ansöka om kompensation. Detta skulle vara gjort före 1998. "Jag minns hur min fars ansikte strålade när jag talade om för honom att jag hade ansökt om ersättning för de hus som han förlorat", berättade vår besökare. "Han skulle äntligen få upprättelse. Men åren gick. Jag kontaktade ofta myndigheterna, försökte även med personer jag känner som arbetade med saken, men inget hände. Nu är mina föräldrar döda och jag har så gott som givit upp”.

Idag får man bo var man vill i Sydafrika. Många som skulle ha råd att flytta väljer ändå att bo kvar i det område man en gång hänvisades till och förbättrar istället sina bostäder där. Konsekvenserna av "Group Areas Act", tvångsindelningen av människor i olika områden, är inte så lätt att sudda ut, därför är ett sådant område där vi bor ett hopp för framtiden.