Cape Town Book Fair

Wole Soyinka, den nigerianske poeten, pjäsförfattaren och nobelpristagaren har varit här för att inviga årets bokmässa, den femte i raden sedan Kapstaden tagit över från Harare. Han är aktuell med andra delen av sina memoarer, You Must Set Forth at Dawn. Medan han i den första, uppmärksammade delen, Ake’, skildrar sin barndom, handlar denna om hans kamp som författare och politisk aktivist ofta i fängelse eller i exil under en rad nigerianska diktatorers styre. Redan kvällen innan bokmässan öppnades kunde man i en till bristningsgränsen fylld bokhandel, ’The Book Lounge’, lyssna till ett samtal mellan Soyinka och hans sydafrikanska förläggare. Under en vecka var både Soyinka och Ariel Dorfman, (som jag nämnde om i förra bloggen), båda världskända människorättskämpar, intervjuade i nyhetsprogram och i dagstidningar. (Dorfman är bl a författare till pjäsen Death and the Maiden från 1990, också inspelad som film med Roman Polanski som regissör).

Ännu kan inte bokmässan i Kapstadens stora Convention Centre mäta sig med den i Göteborg eller Frankfurt, men 18 000 besökare under tre dagar visar att intresset ökar för varje år. De ca 200 utställarna, mest bokförlag, var övervägande härifrån men också en rad stora europeiska. Förlag från övriga Afrika lyste helt med sin frånvaro, säkert av ekonomiska skäl. Sverige var representerat av Dag Hammarskjöldsfonden i Uppsala som också hade en rad program om arvet från Dag Hammarskjöld och FNs ståndpunkt, historiskt och nu, rörande folkmord.

Bokmässans program speglar tydligt Sydafrikas och övriga Afrikas situation idag. Deltagarna i debatten, som Institute for Security Studies anordnat, om ett ’G8’ för Afrika istället för AU (Africa Union) skulle vara en lösning, var ganska överens. Med en liten klick stater i ledningen skulle det inte bli de mest demokratiska, som t ex Benin och Mauritius, utan de största och starkaste. Förmodligen skulle de mest tala i egen sak. Frågan ställdes om ett gemensamt samarbete i Afrika behövs. Vad som är viktigare, konstaterades det, är ett radikalt stöd för en utveckling av hela kontinenten.

Ett program ordnat av ’Wits University Press’ och lett av Pumla Dineo Gqola, författaren till What’s slavery to me?, tog upp vad arvet från slaveriet betyder idag. Varför det är så viktigt för sydafrikaner att, som i t ex USA och Karibbien, få mer kunskap om vad som hänt? Genom propaganda historiskt och i litteraturen har slaveriet negligerats och förringats, utom i kokböcker där det gett krydda åt mattraditionen. I världens ögon är det negativt att vara sydafrikan. Men slaveriet har gjort oss till vad Sydafrika är idag, sa någon. Och det händer verkligen saker. Alltfler människor vill veta sitt ursprung. T ex kommer 60 000 som anser sig härstamma från Khoi eller Khoi San denna månad att samlas i den nya stadion i Green Point.

En grupp professorer från fyra universitet diskuterade ”thinking from the South", vad kritiskt tänkande från Syd betyder här och nu. Achilles Mbemba menade att TRC, Sannings- och försoningskommissionen, är det största som Sydafrika exporterat de senaste 10 åren. Annars är Sydafrika mesta känt för sina raskonflikter. Han sa också: “We must put West to rest” vilket orsakade frågor och debatt om hur det skulle gå till då västvärlden är så stor del av det sydafrikanska samhället. Sarah Nuttal menade att Sydafrika måste bli av med begreppet transition (övergång) och apartheid och jämförde med hur kommunismen sveptes bort.

Det var inte särskilt många program med skönlitterära författare. Av utländska författare var Soyinka en av få inbjudna. Detta kritiserades i en paneldebatt mellan tre kvinnliga romanförfattare. Är deras böcker, som lite nedlåtande i programmet kallades chic-lit, populärlitteratur, detsamma som litteratur för kvinnor? En av dem, Rosie Kendal, sa att hon inte bryr sig om hur hennes böcker blir klassificerade. Som ung kvinnlig läkare skriver hon för att bli läst och få fram sitt budskap om den svåra situationen inom sjukvården idag.

Två av de främsta deckarförfattarna här, Margie Orford och Deon Meyer, diskuterade sina olika metoder när de skriver. Margie Orford, som gör mycket efterforskning, menade att hon inte skulle kunna skriva som hon gör utan den sydafrikanska kontexten, medan Meyer sa sig kunna skriva sina böcker var som helst. Som jämförelse nämndes faktiskt antalet deckare som kommer ut i Sverige, fler på ett år än antalet mord som sker. Båda var dock överens om att för människor som lever i detta våldsamma samhälle och läser deras böcker måste slutet inge hopp.

Säkert var många fler än jag besvikna efter programmet med Sindiwe Magona och André Brink. De skulle samtala om Sindiwes 20 år som författare. André Brink var inte där när det var dags att börja. Sindiwe försökte urskulda honom och säga att han alltid gick att lita på. Hon började själv berätta i samtal med sin förläggare. När det var 5 minuter kvar kom han. Väldigt generad över att ha tagit fel på tiden.

Måndag, mässans tredje och sista dag, erbjöd en rad program för skolbarn, lärare och föräldrar. De allra flesta sydafrikaner har inte som tradition att läsa. Det är med barnen det måste börja och bokmässor, här och i andra delar av landet, kan verkligen inspirera och bidra till att böcker och uppmuntran till läsning sprids.