Inte lätt att vara en effektiv svensk

Klockan är över 7 på söndag kväll och den sista lunchgästen har nyss lämnat huset. Om fyra dagar är vi på väg till Sverige och mycket måste hinnas med innan vi reser. Imorgon börjar äntligen min nya kollega, bibliotekarien som blir Letitias efterträdare. Tre arbetsdagar får vi tillsammans. Och kanske kommer vi att få nya datorer denna veckan som ersättning för de fem som blev stulna. Åtminstone har jag blivit lovad det.

Kl 9 i morse var det högmässa i Bellville South. Hans hade liturgin och dop av två barn och Patrik Godana predikade. Allt var över på drygt 2 timmar, en prestation här. ”Det är församlingsmöte efter”, sa Hans när vi åkte, ”men det kommer bara att ta en timme”. Jag stannade inte utan skjutsade Patriks son, som heller inte ville vänta, hem och åkte vidare för att ha maten färdig till ettiden. Joshua, en student från DRC och Zipho vår församlingspräst i Gugulethu var bjudna att komma och äta. Kl 13 ringde Zipho och sa att våran gudstjänst är slut. Jag kommer men blir lite försenad. Vi ska bara göra ett hembesök hos anhöriga till en som har dött. Det blir en kort bön. 13.30 kom SMS från Hans att han var på väg. 13.45 kom SMS från Joshua. Jag är ledsen, kan inte komma, för jag har varit på en festival i Clanwilliam och vi har problem med transporten hem. Joshua klarar sina studier och sitt uppehälle genom att sälja solglasögon och hattar i centrala Kapstaden i veckorna och åka och sälja på festivaler på veckosluten. Han har lärt sig engelska, studerat och kompletterat så att han nu är klar att börja universitetsstudier till nästa år. När Hans kom hade första omgången kol på grillen brunnit upp. Han ringde Joshua som nu hade anlänt till stan’och åkte för att hämta honom. Klockan var över 3 när de kom. En omgång kol till var på gång på elden. Zipho svarade inte genast på mobilen, men så småningom var han på väg. Någon gav honom skjuts. Ingen av de här unga männen har råd med egen bil. Kl 4, 3 timmar försenad kom han äntligen och vi kunde börja äta. Det blev ett glatt återseende. Joshua och Zipho bodde 2004 på Lutheran Youth Centre, båda nykomna till Kapstaden, Zipho som ung präst från KwaZulu-Natal, Joshua, i början endast fransktalande, från DRC.
Strax före 5 berättar Joshua att han ska på bröllop. Men det är väl inte så bråttom, sa jag. Här är sed att man får vänta på bruden. Ju längre hon låter präst och gäster vänta, ju mer betydelsefull är hon. Två timmar fick vi vänta senast jag var på ett bröllop då två studenter från Cameron gifte sig. Vi hann äta äppelpajen innan jag skjutsade Joshua. Klockan är nu 8 och Hans kom nyss in genom dörren efter att ha skjutsat Zipho hem till Gugulethu.

Det blev en fin dag på många sätt även om allt det där jag tänkt göra inför resan blivit förskjutet eller inte hinns med. Var det en kollision i hur olika vi tänker och handskas med tiden? Nej jag tror inte det är så enkelt. Här är man visserligen ofta generös med sin tid. Man vilar i mötet och gemenskapen. Mötet i kyrkan och hembesöket fick ta den tid som behövdes. Men det är inte hela sanningen. Alla, vare sig man är rik eller fattig, kommer fran Europa eller Afrika, ska hinna med att sköta arbete och studier och måste vara i tid. Att inte ha transport som fungerar eller inte ha rad att betala licens for bilen, bli stoppad av polisen och få böter, vilket hände med för dem Joshua åkte med, gör det ännu dyrare att leva. Det tär på och stressar människor att leva och överleva i storstaden.