Högmässa i Eersterivier

Ska jag vara ärlig så kändes det lite motigt i morse att åka till söndagens gudstjänst i Eersterivier, en av Hans tre församlingar. Gudstjänstlokalen är nog så långt ifrån en estetiskt vacker, nyrenoverad och välstädad svensk kyrka man kan komma. I det nedslitna klassrummet med gammal brun målarfärg på väggarna, ett slitet smutsigt plastgolv och bänkarna utbytta mot orangea gamla plaststolar har församlingen firat gudstjänst i snart 20 år. Men vi var inte ensamma att åka de tre milen den här gången. Familjen Godana, Patrik, Toko och deras två söner 7 och 16 år följde för andra söndagen med oss till kyrkan. Patrik, som är prästvigd för den Lutherska kyrkan, har annat arbete i veckan i en NGO som arbetar med att förändra mäns och pojkars beteende gentemot kvinnor och därmed spridningen av HIV/AIDS. (Se mer Sonke Gender Justice Network). Nu ska han ta över medan Hans är i Sverige.

Eersterivier är idag en ganska så prydligt förort ca 3 mil från Kapstaden med riktiga små hus och blommande trädgårdar. De flesta förbipasserande på motorvägen vet dock inget om Eersterivier, en gång placerat av apartheidregimen mitt ute på Cape Flats. Ingen vägvisare leder dit. Alla dessa år har den här lilla församlingen försökt köpa en tomt att bygga sin kyrka på, men hela tiden blivit utmanövrerade av andra kyrkor som haft pengar att muta myndigheterna med. Helen Zille nuvarande “premiern” för Western Cape har fått ögonen på de här oegentligheterna så nu har de äntligen fått löfte om en tomt.

Väl inne i klassrummet går tankarna också till barnen och läraren som tillbringar så mycket tid här. På den fullskrivna svarta tavlan går att följa lärarens lektion på afrikaans om klimatzoner. Katedern har blivit altare och är dukad i vitt för nattvard med två ljus och ett kraftigt träkors. Till vänster ett särskilt AIDS-ljus som tänds varje söndag i våra kyrkor tillsammans med en bön för de sjuka.
Den fula omgivningen är snart glömd. Under den inledande psalmen fylls rummet. Barn och ungdomar får sitta längst bak på de låga väggskåpen. 60-70 människor i ett enda klassrum! En inte så liten kör sjunger vackert. Med de två prästerna och aktiva lekmän som inleder, ber och föreslår psalmer blir det två timmar av gemenskap, glädje, mycket sång och en intensivt lyssnande församling till predikan. Se Hans blogg http://hansengdahl.blogspot.com/.

Aldrig har jag ångrat att jag deltagit i vår kyrkas gudstjänster här trots alla dess brister. Vad jag kommer att sakna dem när vi återvänt till Sverige nästa år.