Hoppfullt trots allt

Aloe i Kirstenbosch

Bobbejaantjie (Iridaceae) Stellenbosch Mountains

Tablemountains sluttning ovanför Camps Bay och Atlanten

Det är vår i Sydafrika och det märktes redan för drygt 1½ månad sedan då jag återvände från Sverige. Mitt i den s.k. vintern kommer vårblommor. Årstiderna flyter ihop. Det myckna regnet gör att temperaturen sjunker under 15 grader ute och inne, ungefär som en dålig svensk sommar med skillnaden att det blir obehagligt kallt inomhus. Sverige har dröjt sig kvar i tankarna mer än vanligt det här året. Det är tvära kast att lämna sommaren mitt i all dess flor med prästkragar, riddarsporrar, flox och lavendel i rabatterna. Fackelblomster, bolltistel och höstanemon på väg att slå ut, sallad och örter i landet och buskar dignande av vinbär och hallon, för att inte tala om skogen just i år så full av blåbär. Vad rikt Sverige är. Mest motigt kändes det dock att lämna familjen.

Ganska precis ett dygn senare tar ett annat land och ett annat liv vid, ett land oändligt vackert och rikt på alla sätt det också, men med enorma problem. Att leva i två länder gör en delad, men är också en stor rikedom och förmån. Sydafrika slukar en med hull och hår, tar omedelbart överhanden. Det är ju hit vi också hör. Terminen var i full gång och biblioteket fullt av studenter mitt uppe i uppsatsskrivande och behov av hjälp i sin forskning. Det är också oro i landet. Fattiga människor har fått nog och strejkar nu för högre löner och riktiga hus.

Veckan som gått har präglats av samtal om utbildningens kris i Sydafrika. Jag har skrivit om det tidigare. ”Excellence in Education” var temat för en debatt som hölls på universitetet. 400 lärare, studenter, skolelever och ledare från samhället hade samlats. Vi fick höra att endast 12 % av svarta barn studerar vidare vid universitet, hälften avbryter skolan före gymnasiet och 70 % mellan 17 och 34 år är arbetslösa. En av talarna, Mamphela Ramphele, tidigare rektor för University of Cape Town, menade att vi saknar en nationell vision i motsats till t ex Rwanda, som har visionen att 2020 vara ett land med utbildning och kunskap. Det har gått fel här när de flesta av oss fokuserar på ”me, myself” mina rättigheter istället för att ta sitt ansvar i samhället. I ett annat forum senare samma kväll sa hon, att ”läroplanen sedan 2005 (problembaserat lärande) helt har misslyckats. Hur skulle den kunna genomföras i skolor med brist på undervisningsmaterial, inga skolbibliotek, för stora klasser och lärare som inte blivit utbildade i det nya undervisningssättet”. (Inte ens i Sverige med alla dess resurser har det gått att genomföra). ”Vi måste undvika att våra skolor blir bevakade fängelser”, sa Donald Grant från utbildningsdepartementet i Western Cape, med anledning av det tragiska mordet på en rektor i Gugulethu i förra veckan, något som hade undgått mig. Man orkar inte varje dag läsa om allt våld.

En motvikt mot alla oroande siffror är de målmedvetna studenter jag dagligen möter. Jag hade tänkt börja berätta om Godlove från Kamerun, men så stod Lillian Nombuyiselo vid informationsdisken en kväll. ”Molo. Unjani”. ( Hej. Hur mår du?) Hon har tagit på sin lott att undervisa mig i xhosa. Ett nytt ord varje gång vi möts. Ett litet leende som vanligt, men sedan blev hon ovanligt allvarlig och sa: ”Jag kunde bara komma nu ikväll och behöver böcker till min uppsats om Kvinnor och samhällsutveckling. Det är min faster som dödats i skolan i Gugulethu. Imorgon är det minnesstund och på lördag begravning, men jag måste ändå försöka hinna med mina studier. Hon var lärare där i många år och är sedan ett år tf rektor. Det är hon som uppmuntrat alla oss unga i familjen att studera vidare. Hennes liv var skolan, att förbättra undervisningen, höja standarden, och arbeta mot missförhållanden och korruption. Någon ville inte ha henne där. Hon har det senaste året fått hot som, ’att blir du vald till rektor så blir det i himlen’, men hon ville inte ta det på allvar. En kollega som väntade i bil utanför såg två välklädda, unga män gå in till det möte hon skulle ha. Bevakningskamerorna i korridoren där hon sköts hade stängts av. Jag har ännu inte fattat, men vi tröstar oss med att hon dog för det hon kämpade för”.

Brian O’Connell, rektorn för vårt universitet talade vid ett annat tillfälle till en grupp bibliotekarier om sin syn på bibliotekens roll och sa bl. a. följande. ”Det finns ingen genväg till kunskap. Vi måste bli ett läsande land, ett kunskapsland. Sydafrikas skolor visar sämre resultat än hela övriga Afrika. Barn kan inte läsa och skriva när de lämnar skolan. I matematik i studentexamen är våra bästa 5 % medel resultat i Singapore, som i sin tur ligger i topp i världen. Den enda vägen till utveckling är kunskap. Ni som sitter här är den första generationen sydafrikaner. Ni var med och röstade 1994. Det är en stor börda ni har. Hur blir vi en läsande nation? Om vi löser det kommer vi att se förändring”.

Trots så dystra prognoser är det just de här människorna jag lyssnat på och mött den här veckan som ger hopp inför framtiden.

Mer om duktiga studenter en annan gång.