Lika aktuell som när den skrevs

På väg till mataffären i Riverside, ett litet shoppingcenter i Rondebosch, passerar jag ibland en äldre dam som säljer begagnade böcker, förmodligen för att dryga ut sin pension. Jag brukar ta en snabb titt och hittar inte så sällan intressanta äldre afrikanska författare. Senaste kapet blev Bessie Head, The Collector of Treasures från 1977, Miriam Tlali, Footprints in the Quag från 1989, Call Me Woman av Ellen Kuzwayo, 1985 och So Long a Letter från 1980 av Mariama Bâ. Alla fyra är betydelsefulla kvinnliga författare.
So Long a Letter, (svensk översättning Brev från Senegal), minns jag att jag läste i början av 80-talet. Jag har nu läst om den och den är fortfarande högst aktuell, inte minst här i Sydafrika. Mariama Bâ född 1929 var från Senegal, ett muslimskt land med bara en liten del som är kristna eller tillhörande inhemsk religion. Tyvärr dog hon alldeles för tidigt, 1981, strax innan hennes andra bok En scharlakansröd sång kom ut. Uppfostrad inom Islam och utbildad lärare blev hon en pionjär för kvinnliga rättigheter och engagerad i flera kvinnoorganisationer. Det är en tunn men innehållsmässigt tät bok som ger inblick i muslimska seder och framförallt kvinnornas situation. Islam ter sig visserligen olika från land till land och har också förändrats, ofta blivit mer fundamentalistiskt, sedan boken skrevs. Vad som fortfarande gör den aktuell idag är funderingarna kring kvinnors rätt till ett självständigt liv, rätt till utbildning, att slitas mellan gammalt och nytt, mellan ett västerländskt sätt att leva och Islams lagar. Den är också ett inlägg i debatten om polygami. Boken är skriven i form av ett brev från Ramatoulaye till hennes barndomsvän och skolkamrat Aissatou under tiden hon som nybliven änka måste sitta instängd i sitt hem i fyra månader och tio dagar. Uppfostrad från barndomen att följa religionens lagar så accepterar hon detta och får samtidigt tid att iaktta och reflektera på ett sett som hon aldrig gjort tidigare. Detta är ”en tid fruktad av varje Senegalesisk kvinna då hon måste offra sina ägodelar till mannens familj, men ännu värre ge upp sin personlighet och sin värdighet”, skriver hon. Också vännen Aissatou är numera ensam, men skild. Båda är utbildade lärare och deras män, som de mötte som studenter och gifte sig med frivilligt och av kärlek, är jurist respektive läkare. Efter långa och lyckliga äktenskap måste de ändå båda utstå att deras män tar en andra fru. Aissatou väljer att gå sin väg och själv ta ansvaret för och utbilda sina fyra söner. Med egen utbildning kan hon göra detta. Ramatoulaye stannar kvar trots förnedringen. När mannen senare plötsligt dör i hjärtattack visar också hon en enastående styrka och självständighet vad gäller sitt eget liv och sina tolv barns.

Jacob Zuma, Sydafrikas nye president, har aktualiserat frågan om månggifte. För många här i landet är det otroligt att Sydafrika nu har en ledare som öppet försvarar att han har tre fruar. Han menar att det är bättre att vara öppen med detta och att det är zulufolkets kultur och inte som många män istället vara otrogen sin fru . I Sydafrika är ett äktenskap som ingåtts traditionellt lagligt giltigt, och barnen har arvsrätt, även när mannen gift om sig och har en ny familj. Detta var mycket vanligt under apartheidtiden då många män arbetade i storstäderna och familjen var kvar på landet, men är aktuellt även idag. Spänningen var stor inför presidentinstallationen. Vem skulle bli landets första dam, en eller alla tre. Vid det tillfället valde Zuma den äldsta. Hon såg blyg ut och tycktes vara besvärad av sin nya roll. Ingen av de andra syntes i TV-rutan. Vid presidentens ”tal till nationen” i parlamentet här i Kapstaden i onsdags finns de alla tre med, färgstarkt uppklädda. Efteråt står de alla uppställda inför kameran, de två yngre tävlande om platsen närmast till höger. Det är svårt att förstå att kvinnor i Sydafrika idag kan gå med på detta? Är det bara ett liv i stråkastarljus och gott om pengar som gäller? Finns det någon kvinna som, om hon är ärlig, vill dela man med en annan kvinna utan att känna sig förnedrad. Jag tror inte det.

Just nu pågår också en diskussion i media om det muslimska äktenskapet där Sharialagen, baserad på tolkning av Koranen, gäller.”The Women's Legal Centre” är startat av en grupp kvinnliga jurister för att förespråka kvinnliga rättigheter i genderfrågor. De arbetar nu för att få regeringen att legalisera det muslimska äktenskapet genom en ”Muslim Marriages Bill”. Utan ett lagligt äktenskap diskrimineras de muslimska kvinnorna också av staten och lämnar dem sårbara, menar de. Majoriteten bland sydafrikanska muslimer är mycket uppretade över detta. Enligt en nationell muslimsk kvinnoorganisation, vars förespråkare i rätten är en man, strider det mot Koranen. Det är en religiös fråga som staten inte har rätt att kränka. Övervägande delen kvinnor underkastar sig Koranen, säger han, och ser inte något övergrepp i den.

Sedan Mariama Bâ skrev sin bok har en lång rad böcker kommit som tar upp samma frågor. Det har inte blivit bättre för de flesta kvinnor i världen, men genom böcker debatteras åtminstone deras situation och dras fram i ljuset.