Beauty’s Gift[1], en ny roman av Sindiwe Magona, är ännu ett inlägg i HIV/Aids debatten. Om Jonny Steinberg objektivt försöker förstå och skildra en mans tankar och handlande, så skriver Sindiwe Magona, som alltid, ur kvinnors perspektiv. Född i Transkei, Eastern Cape och senare uppvuxen i Kapstaden, har hon mycket kunskap om och insikt i hur kvinnor har det. Hon sätter i sina böcker ord på kvinnors liv och tankar.
FFF, Five Firm Friends, är en grupp väninnor i 30-årsåldern, 4 av dem gifta med barn och Doris, den femte, just på väg in i äktenskap. Som moderna unga kvinnor med utbildning och arbete, lärare och jurister i storstaden Kapstaden, försöker de också vara solidariska med sina familjers gamla traditioner. Beauty dör, efter bara några veckors sjukdom. Förbjuden av sin man, som smittat henne, att avslöja deras hemlighet, lyckas hon ändå berätta för Amanda, den enda av vännerna som mot slutet får lov att besöka henne, att hon har Aids. ”Lova mig att leva”, säger hon. ”Lev tills du blir gammal, till varje hår på ditt huvud är grått. Dö inte en löjlig död som jag gör”. ”Och säg det till de andra också”.
Man säger ofta att Afrikas kvinnor är så starka, att de mot alla odds tar hand om barn och barnbarn, arbetar och ser till att barnen får utbildning. Det har blivit så illa att man inte frågar en kvinna om hennes man, om inte barnen har en pappa som arbetar och bidrar till familjens försörjning.
I sina böcker vill Sindiwe Magona säga till Afrikas kvinnor: ”Stå upp och ta kontroll över era liv”. Men hon skildrar också vilka svåra konsekvenser det får. Bland alla problem människor brottas med har Aids blivit ännu en börda. Man talar traditionellt inte om sex. Att erkänna att jag är HIV- positiv betyder också att erkänna att ens make/maka är otrogen, vilket är en skam. När Amanda till slut tar mod till sig och berättar för de andra i gruppen vad Beauty sagt, tolkar de hennes ord som en gåva, att hon älskat dem ända till slutet, och trots sin svåra smärta avkrävt dem detta löfte. Hon vill rädda dem från samma öde. De upplever att Gud använder dem som redskap. De bestämmer att stötta varandra och ställa krav på sina män, att tvinga dem att gå och testa sig och vid sex skydda sig. För alla fyra får detta katastrofala konsekvenser. Det här är en historia om ilska och sorg, men också om överlevnad, vänskap och kärlek.
Sindiwe Magona (född 1943) skriver med stark trovärdighet. I sin självbiografiska bok “To my Children’s Children” (1990) berättar hon för sina barnbarn för att de ska veta och förstå hur det var under apartheittiden. Hon berättar om sin uppväxt, om hur familjen tvångsförflyttades på 50-talet från Retreat, där de hade det bra, till Gugulethu, då en ny township for svarta. Om hur hon under studietiden blev tvungen att förnedra sig till att bli ”maid” och arbeta hos vita familjer. Hon gifte sig och fick tre barn, men blev övergiven av mannen när hon väntade det tredje. Genom hårt arbete och disciplin tog hon en akademisk examen och fick arbete på FN i New York. Där kunde hon ge alla sina tre barn utbildning. Efter 25 år i USA återvände hon 2004 och blev chockad av hur mycket våld det finns i Sydafrika.
I en intervju, säger hon att i boken hon skriver nu försöker hon finna en väg att utforska den svarte mannens förråande. Det var inte så när hon växte upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar