Kommer fler av de HIV- och AIDS-drabbade i Sydafrika att ta bromsmedicin om det bli lättare tillgängligt? Den nya hälsoministern lovar, efter bara två veckor i tjänst, att sätta in nya åtgärder. Jonny Steinberg försöker i sin bok Three-Letter Plague. A young man’s journey through a great epidemic (Jonathan Ball Publishers, Johannesburg & Cape Town, 2008) att förstå den komplicerade synen på AIDS och varför många väljer att inte testa sig och ta medicin.
På första sidan i Cape Times den 14 oktober kunde vi läsa rubriken “HIV causes AIDS, Hogan says as government breaks with past policy”. Sydafrika har fått en ny hälsominister, Barbara Hogan, som talade till 900 forskare i en internationell aidsvaccin-konferens, den första som hållits i Afrika. Redan efter bara två veckor i tjänst har hon nu dramatiskt brutit med förra regeringens, och då främst president Thabo Mbekis och hans hälsominister Manto Tshabalala-Msimangs, förnekande under ett helt decennium, att HIV orsakar AIDS och måste behandlas med vanlig medicin. Hela världen vet att förra hälsoministern inte litade på bromsmedicin (ARV, antiretroviral medicins) och förespråkade vitlök, rödbetor, citron, olivolja och afrikansk potatis. Hur många tusen människor har fått sätta livet till p.g.a. denna politik? Den nya ministern lovar nu att genast förbättra kampen mot AIDS genom att satsa på att förhindra överföring mellan mor och barn och överhuvudtaget se till att medicin finns tillgänglig. Hon vill också förbättra hela hälsosystemet som är i kris och tror att detta ska vara möjligt inom 5 år.
Hälften av patienterna som kommer till sjukhus har Aids-relaterade sjukdomar. Med sina 5.4 miljoner har Sydafrika det högsta antalet HIV- smittade i världen, men bara 550 000 får Aidsmedicin. Upp till 800 människor dör varje dag och 1000 nya blir smittade. Trots dessa oerhörda siffror kan man fortfarande säga att det inte märks i det dagliga livet. Aldrig någonsin talar någon öppet om denna sjukdom. Om man inte direkt arbetar i sjukvård, hjälporganisation eller är den tysta skaran av familjemedlemmar, som hälsoministern berömmer i sitt tal och som hon lovar ge stöd åt, vet man inget om de människor man möter.
Det är dock inte så enkelt att lösa den här epidemin genom att bara dela ut medicin. I boken Three-Letter Plaque (ännu inte översatt till svenska) försöker författaren Jonny Steinberg förstå orsakerna till känslan av skam, avundsjuka, förstörelselusta och misstänksamhet hos dem som drabbas av HIV och AIDS. Det kan inte vara ödet utan fel politik, säger han. När människor dör i massor måste det vara ett missförstånd någonstans. Vrede och förbittring, liksom hos president Mbeki, är vida spridd, också rasistiska inslag där tron att HIV är medvetet spridd av vita för att utrota den svarta befolkningen och själva åter ta över makten.
Varför ska en vit sydafrikansk journalist och författare skriva en sådan här bok? Han ifrågasätter det själv, men säger att han kunde bara inte låta bli efter att ha läst Edwin Camerons bok: Witness to AIDS. Den beskriver bl. a. hur, efter 2 år (2003), bara 15 000 av 100 000 med HIV/AIDS i Botswana utnyttjat regeringens erbjudande om fri medicin.
Sizwe Magadla, huvudpersonen i boken, är en ung man i en by nära Lusikisiki i Pondoland i Eastern Cape, ägare till byns affär och sedd som framgångsrik av befolkningen. Sizwe väntar barn med sin flickvän Thandeka och hans familj håller just på att förhandla om brudpris med hennes familj. När Steinberg letar efter en “igqira”, en “diviner-healer”, att tala med, möter han Sizwe och följer därefter, under 18 månader, hans liv och tankar, hans känsla av skuld och hans rädsla i kampen om han ska testa sig eller inte, och få svar på om han är smittad. När Steinberg sökte efter ett väl utvecklat och framgångsrikt program mot HIV/AIDS kom han i kontakt med Läkare utan gränser (MSF), som gjorde ett enastående arbete där. Den ansvarige läkaren Dr Hermanns ide´var: Om behandlingen fungerar kommer människor, om den är dålig går de någon annanstans eller stannar hemma och dör. Exakt det som Barbara Hogan planerar, att låta sjuksköterskor på “clinics” med närkontakt med folk, sköta administrering av AIDS-medicin och behandlingen av havande kvinnor, var väl utvecklat av MFS i Lusikisiki och dess omland. Regeringens politik 2006 var, tvärt emot vad MFS försökte säga, att stödja sjukhusen dit det ofta var långt och kostsamt att ta sig.
Steinberg försöker på ett respektfullt sätt förstå och skildra människornas sätt att tänka och reagera och deras påverkan av tradition och historia. Man får inblick i gamla traditioner som lever kvar bland en del av befolkningen, de som inte blivit kristna. Tron på förfädernas betydelse är stark hos de flesta. Befolkningen i Eastern Cape är historiskt mycket drabbad. Engelsmännens framfart på 1800-talet och sedan tiden under apartheid bröt ner det traditionella samhället med välmående bokskapsägare och ersatte det med splittrade familjer där männen arbetade i gruvor i Johannesburg och kom hem en gång om året.
Att förstå sin bakgrund och därigenom orsakerna till epidemin är viktigt. Kursen ”AIDS and Develoment” där jag arbetar försöker hjälpa studenterna att analysera och bearbeta den här frågan - "rethinking AIDS".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar